Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Poesins stora förlorare

Kristian Lundberg: Jämfört med småförlagens ägare framstår vi lyriker som höginkomsttagare

Några av Kristian Lundbergs favoritförlag.

Under de senaste veckorna har man kunnat se en litteraturdebatt veckla ut sig i all sin komplexitet. Det är svårt att ange fokus, likaså blir det i det närmaste omöjligt att ange vad debatten ens handlar om. Om centrum och periferi? Kanske.

En del talar dock om ekonomi. Man är överens om att det inte går att livnära sig på lyriken, men det finns heller inga förslag på hur man kan förändra den situationen. Efter det dystra konstaterandet att vi kommer att svälta ihjäl finns det ett annat tema som plötsligt tycker att det är dags att äntra scenen: Den samtida lyriken är mer eller mindre meningslös. Och naturligtvis kommer det då, lika självklart som en lyrikrefusering från ett större förlag, svaret att det inte alls är på det sättet. 

Nåväl. Jag säger som fröken sade på min sons dagis: alla som vill får vara pepparkaksgubbe. 

Låt oss bara för ordningens skull belysa ett par enkla frågor som svävar över hela den här ickedebatten. Den modell vi i dag har för stöd till svensk skönlitteratur tycks ha urholkats med tiden. En rad mindre svenska förläggare, ofta med kvalificerad litteratur som profil, har aviserat att en fortsatt utgivning i det närmaste är omöjlig.

Det som tycks sticka extra i ögonen är det faktum att Frostenson uppbär så kallad garanterad författarpenning på 240 000 kronor.

Det går inte att publicera exempelvis lyrik och essäistik på den svenska bokmarknaden. Det av två orsaker. Det finns inte tillräckligt med läsare som är redo att betala. Det finns heller inte en adekvat stödform som hade kunnat tillgodose mer smala områden inom litteraturen.

I en artikel om lyrikernas försämrade villkor nämns Norge som ett land som har både vilja och ekonomi till att betala sina författare. Det förklaras dock inte hur det kan komma sig. Är norrmän helt enkelt bara mer generösa? Nej. Inte vad jag vet. Svaret är ett annat. Det beror på en annan form av stödordning än den vi har i Sverige.

I en rapport av Halfdan W Freihow, beställd av Norskt kulturråd, har man låtit undersöka strukturförvandlingarna i den norska bokbranschen. Det som borde vara av intresse för oss är den så kallade inköpsordningen, det vill säga det stöd som är riktat för inköp av nyutkommen norsk litteratur till bland annat bibliotek och som därmed direkt påverkar författarnas inkomster. Det av den enkla anledningen att ett förskott eller en royaltyberäkning är baserad på det uppskattade antalet försålda exemplar.

Om du har en modell som direkt anger att det köps in exempelvis 750 exemplar av en nyutkommen debutant så påverkar det naturligtvis debutantens ersättning.

Freihow analyserar i sin rapport vad det norska stödsystemet haft för betydelse för parterna på bokmarknaden och för den norska skönlitteraturen som sådan. Han konstaterar sammanfattningsvis att det norska systemet har haft den avsedda effekt man har önskat: fler författare debuterar och författarnas intäkter ökar. Vi tycks däremot arbeta efter den motsatta modellen. Vi omöjliggör utgivning.

Det var den ena saken. Ja. Svenska lyriker är inte överbetalda. Det kan vi enas om. Men allvarligt talat är det inte det stora hotet mot den samtida litteraturen, oavsett om den är ofarlig och harmlös eller expansiv och djärv. Det är i stället de mindre förläggarna som är samtidens trasproletariat. 

Med anledning av Katarina Frostensons krav på avgångsvederlag från Svenska Akademien publicerade Expressen en lista på 20 samtida författare och deras inkomster. En mycket skev lista får man säga. En del av personerna har långa akademiska karriärer bakom sig, en del är dessutom ålderspensionärer. 

Det som tycks sticka extra i ögonen är det faktum att Frostenson uppbär så kallad garanterad författarpenning på 240 000 kronor. 

­Katarina Frostenson får författarpenning på 240 000 kr om året.

Man väljer däremot att bortse från det faktum att på det beloppet ska författaren själv betala skatt och sociala avgifter. Visst. Det är en hel del kosing ändå, men det är banne mig inte 240 000 som det indignerat ryts fram i spalterna. 

Gör sedan en liknande lista över de mindre förlagens ägare och du kommer verkligen inte finna ett antal spekulerande grosshandlare som täljer smör med guldkniv. Jag har svårt att tänka mig att merparten av dem ens tar ut lön i traditionell mening. Låt debatten om villkor belysa deras villkor och situation, om så bara för en enda kulturartikel. 

Jag undrar vad mina personliga favoriter bland förlagen har för lönesättning per timme för sina förläggare. Pequod. Alastor. Black Island Books. Symposion. Bakhåll. Artos. Vertigo. 

Jag kan lova att vi lyriker kommer att framstå som höginkomsttagare.

Vi kan, som den kloka dagisfröken sade, alla vara pepparkaksgubbar. Låt oss inte strida om det.

Låt oss i stället vända debatten mot förlagsvärlden. Trots egenutgivningens välsignelse och förtjänst är förlaget trots allt ett incitament för både nyutgåvor av klassiker och publiceringar av samtida litteratur, oavsett hur vi sedan vill benämna den, som harmlös eller upprorisk. 

Det är inte bara vi skönandar som sliter i kolgruvan. Tro mig. Det är faktiskt bara en förenkling och schablon.