Min brist på hat gör mig till en ”sittkissare”
Det politiska språkbruket med ”Arga Andersson” och ”Ebba Bjäbba” är som toalettklotter
I förra veckan beskyllde en framstående högerdebattör mig (och Niklas Strömstedt) för att vara ”sittkissare”. I samma andetag påstods att jag låtit Karin Pettersson dra ut mina huggtänder, ett krav för att få skriva på den här sidan, och att jag har fel i allt.
Nyligen påstod en annan framstående högerdebattör att jag sålt mig till vänstern på grund av, om jag förstod rätt, min tunna plånbok.
Dessa skott från höger kommer allt oftare och det är konstigt. Hur kan Israels och George W Bushs försvarare, en antifeministisk abortmotståndare vars främsta lojalitet ligger hos katolska kyrkan, till den milda grad reta upp högerns mäktigaste megafoner?
Jag gick tillbaka till sådant jag skrev på den tiden då jag var omtyckt. Nej, ingen skillnad. Jag slutade utvecklas för länge sen. Samma åsikter, samma tonläge.
Det är alltså inte jag. Det är dom.
Nå, jag ska inte spela dum. Här kommer några benämningar som med skiftande framgång etablerats i den politiska debatten: Arga Andersson, Mingel-Uffe (och hans ”medföljande rövgäng”), Korv-Johan, Jimmie ”Jag vet inte” Åkesson och Ebba Bjäbba – vart och ett funnet, inte på en toalett på ett ölschapp, utan i våra största tidningar av våra främsta debattörer.
Vad jag märkt kom detta trumpistiska, retoriska knep till oss först med ”Arga Andersson”. Så skulle intresserade medborgare, var det tänkt, sluta lyssna och i stället flabba åt oppositionsledaren.
Vänstern hade kunnat tiga ihjäl tramset, men valde att kasta sig ner i samma dynga.
Jag tar det igen. Våra mest framstående deltagare i den politiska debatten vill vinna väljarnas övertygelser med ”Arga Andersson”, ”Ebba Bjäbba” och ”rövgäng”, och det är alltså inte Twitter, det är professionella politiska kommentatorer och mäktiga ledarsidor.
Ytan, språkbruket, påverkar djupet: de politiska påståendena. Sålunda lät förra regeringen med ”berått mod” (Ebba Bjäbba) människor dö under pandemin i ”en massaker” (Jag vet inte Åkesson). Och för varje dag som Kristersson är statsminister blir barnen allt hungrigare (Arga Andersson).
Här finns kanske förklaringen. Högern blir argare på mig av samma skäl som vänstern bjuder mig på fest. Medlemskap kräver inte åsikter, utan att man avskyr och hånar den andre. Eftersom jag inte hatar vänstern omfamnar den mig och högern kallar mig sittkissare. Tankar och värderingar? Oväsentliga storheter.
Varifrån kom detta?
En orsak verkar vara hushållsbudget och ränteläget. Politiska debattörer med fasta utgifter säljer sig som modiga sanningssägare, men omges i själva verket av hundratusentals flämtande fans. Yrket är att få så många som möjligt att skicka pengar. Utan leverans kommer nämligen dessa hundratusentals arbetsgivare snart ge sin enda knegare sparken. Dynamiken säger att en mycket stor majoritet måste förfäras för att maximal lojalitet ska skapas hos kunderna.
Alltså är det de politiska bundsförvanterna som blir den egentliga fienden. Marknadsutrymmet är begränsat, räkningarna är många. Likt nasare på Kiviks marknad måste alla skrika högst. Månglarna i de andra stånden säljer samma vara.
Jag gissar att denna nya form av opinionsbildning bär en inte obetydlig skuld för att världen håller på att gå under. Min känsla är att det etablerade sosseriet gjort förolämpningarnas retorik till strategi och tror att vänstern vinner i valbåset om striden står i gyttjan, använder alltså hjärnan. Den höger som dominerar sociala medier har svalt betet med hull och hår och gör vad den kan för att göra illa värre, använder alltså inte hjärnan.
Jag vet inte vilket som är värst.