En film om varför vi säljer ut våra vänner
”The society of the spectacle” är en övning i att tänka – fritt? rätt?
Ganska oförberedd på de tankar som skulle komma att bubbla fram såg jag ”The society of the spectacle”, en dokumentärfilm som bygger på fransmannen Guy Debords bok ”Skådespelssamhället” från 1967. Utöver filosof, författare och regissör var han en av grundarna av det internationella politiska och konstnärliga sällskapet, Situationisterna. De kritiserade bland annat hur den kapitaliska dominansen passiviserade människan, och hur varor oftast produceras utifrån sitt värde i stället för vad de fyller för behov.
Trots att det mest förbjudna, i min värld, är att lyfta en liten del av en teoretisk helhet, finns det nog en mening att göra det just i detta sammanhang. I extremt korta drag handlar Debords spectacleteori om att världen alltmer liknar en skådeplats där människor i allt högre utsträckning slutat delta.
I och med att människan upplever världen genom egna och andras bilder/”images”, matas vi med innehåll som vi tänker representerar en grupp, eller den grupp vi själva väljer att tillhöra. Vi förtrollas av bilder som vi matas med och upprätthåller dem genom att passivt se på. Vem en individ egentligen är, och hur världen fungerar, undanträngs från medvetandet då vi inte längre erfar världen och människorna i den genom självupplevda erfarenheter.
I stället reproducerar vi bilder/filmer på reaktioner, händelser och personer som kapitalet gett en form för. Alltså fungerar våra kroppar som handelsvaror som kan säljas och köpas då vi ständigt måste upprätthålla den bild som representerar den grupp vi tycker oss tillhöra.
Både filmen och Debord uppmanar till samtal. De liksom tvingar oss genomlida ett uppvaknande av den tjugofyratimmars sömn vi försänkt oss i. Men varken intervjupersonerna i filmen eller Debords verk ger nycklar till hur detta uppvaknande bör ske. Och det är väl det som är meningen. Att filmen ska få oss att reflektera och analysera våra val och vad vi väljer att omge oss själva med.
Ivrigt ville jag tillsammans med någon sätta i gång med att hitta dessa nycklar, tänkte jag i en biosalong där besökarna satt långt ifrån varandra. När sedan ett välkänt Youtube-klipp, ”Skogssvensken/cykelsvensken”, visades hörde jag hur en del fnissade till när en ilsken MTB-cyklist försökte ta sig upp i en brant backe medan hans vän filmade.
Det blev obekvämt. Nästan obehagligt för det var roligt, men utifrån vad jag tänkte mig att filmen vill säga var det väl just det här som Debord vill motverka. Det vill säga att vi passivt ser på när någon på ett komiskt sätt blir förbannad på backen, cykeln, sig själv, ja allt. Vad annat ska man göra med den filmsekvensen än att känna igenkänning och skratta? Jag ville skratta men kunde inte. Tänkte att kompisen som filmade och la ut var ett praktsvin, för i slutändan handlade det väl för honom och eventuellt även för cyklisten att få så många gillatummar som möjligt?
I samma veva som han säljer ut sin vän, gör han dem båda till produkter. Några som går att bedriva byteshandel med, vilket leder till att de slutar vara mänskliga. Kanske är det detta som gör att det blir lättare att skratta åt cyklistens ilska? Till sist känns cykelscenen iscensatt, vilket gör att komiken blir banal. I så fall undrar jag vad som händer med oss som människor när vår psykiska hälsa exponeras för att sedan mötas med ingenting annat än ett garv?
Innan man väljer att se ”The society of the spectacle” bör man avlägga tid till att diskutera innehållet då filmens budskap och Debords tankar annars kan få en att känna sig ännu mer passiv än det man var innan man såg filmen. Det blir som om passiviteten helt plötsligt medvetandegörs, och om ingen är där för att möta de tankar som kommer blir filmen bara en del av det storskaliga produkttillverkningarna. De närgångna intervjuerna med bland andra Valerie Kyeyune Backström och Jyoti Mistry är vettiga med välformulerade meningar, men när publiken inte får utbyta tankar resulterar det i att man tvångsmatas med information. Något som jag tänkter mig att Debord ville motverka.
Filmen är tankeväckande men kräver mycket av publiken. Den vill att du reflekterar över dig som konsument och samhället i stort. Den tvingar dig att ställa frågan ”vad kan jag göra?” för att sedan vilja ställa samma fråga till någon annan. Därför tilltalar den kanske inte alla, ändå borde alla se den. Om inte på grund av budskapet så åtminstone för att le lite igenkännande åt Andreas Malms referens till Gil Scott Heron, ”The revolution will not be televised”.