Våra kroppar slutar inte vara roliga
Göran Greider om den moderna klassikern ”Dumskallarnas sammansvärjning”
I februari 1963 satte sig John Kennedy Toole framför den skrivmaskin han lånat av en kollega på den amerikanska militärförläggningen i Puerto Rico och slog ner de första meningarna i den roman som nästan två decennier senare – elva år efter hans självmord – skulle bli en global bästsäljare och få miljoner läsare. Han var då tjugosex år.
Han bar på starka ambitioner att äntligen nå den litterära berömmelse han ansåg sig vara värd. Och självklart skulle hans roman utspela sig i den fantastiska stad han vuxit upp i, New Orleans.
I åratal hade Toole samlat på karaktärer ur det verkliga livet. Han hade en omvittnad och enastående förmåga att bland vänner och bekanta imitera personer han mött – gester, tonfall, dialekter.
Titeln han valde för sin roman hämtade han från satirikern Jonathan Swifts epigram: ”When a true genius appears in the world, / You may know him by this sign, that the dunces / Are all in confederacy against him.”
Direkt i Tooles roman möter vi huvudpersonen, Ignatius J Reilly, i folkvimlet i de franska kvarteren i New Orleans: en man i trettioårsåldern, spränglärd, men boende hemma hos sin mamma. Var han än dyker upp utlöses en kedjereaktion av galenskaper. Han driver alla han möter till vansinne och sammanbrott.
”En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och de tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut på båda sidorna likt körriktningsvisare som pekade åt två håll samtidigt. Tjocka putande läppar framträdde under den buskiga svarta mustaschen och övergick i små veck i mungiporna, fulla av ogillande och smulor av potatischips. I skuggan av mössans gröna skärm tittade Ignatius J Reillys högdragna blå och gula ögon ner på de andra människorna som stod och väntade under klockan vid D H Holmes varuhus, och studerade folksamlingen, på spaning efter tecken på dålig klädsmak.”
I dag får man kämpa för att skratta åt Molières eller Shakespeares komedier. Att en mer än hundraårig stumfilm av Chaplin ännu kan få en att vrida sig av skratt beror på att kroppens komik är tidlös och universell.
Han liknar en figur i ett seriealbum; Toole höll under studietiden på med satirteckning och lär ha gillat exempelvis Krazy Kat, där den berömda musen heter Ignatz.
Ignatius befinner sig i strid med hela den moderna tiden. Sina ideal hämtar han från medeltiden, särskilt från tänkaren Boethius eller dramatikern och nunnan Hroswitha som levde på niohundratalet i Tyskland.
Ignatius ser bara förfall och fördummande ytlighet omkring sig, konsumism och idiotiska tv-shower. Han är omgiven av idioter, som det numera heter.
I Dumskallarnas sammansvärjning får vi ta del av utdrag ur de skrifter han arbetar på: ”I och med det medeltida systemets sammanbrott tog gudarna för Kaos, Vansinne och Smaklöshet överhanden. Efter en period där västvärlden åtnjutit ordning, lugn, enhet, och varit ett med sin Sanna Gud och Treenighet kom förändringens vindar och förebådade att onda tider skulle randas. Köpmän och charlataner fick kontroll över Europa och kallade sitt lömska evangelium för Upplysningen.”
Överallt, upprepar han, saknas det ”teologi och geometri”. Med ett skratt ryggar de flesta läsare tillbaka när Ignatius lägger ut texten.
Men finns det inte också något kusligt över denne korsfarare från sydstaterna? Jo. Om man skulle förse honom med gratis sprängmedel skulle massor av folk dö. Han hyser nämligen ungefär samma världsbild som vissa islamister och högerextrema terrorister.
I sitt avskyvärda manifest har Anders Behring Breivik exakt samma fiender som Ignatius: progressiva liberaler, sekularister, feminister och vänsterintellektuella som inte fattat att världen slungats ut i meningslöshet sedan de gudomligt givna hierarkierna störtats.
För trettio år sedan skrattade jag reservationslöst åt Ignatius. I dag kan nog många känsliga vänstermänniskor knappt läsa Dumskallarnas sammansvärjning – den är så långt ifrån det politiskt korrekta man kan komma. När Ignatius skäller ut folk, plågar sin mamma eller skriver hatiska brev fulla av glåpord påminner han om de värsta trollen och högerextrema nätkrigarna på våra dagars asociala medier.
Ändå skrattar jag åt denna sällsamma figur. Varför? Därför att romanen inte alls är någon plädering för en militant, medeltidsinspirerad ideologi; romanen står varken till höger eller vänster och Ignatius är också en massa andra saker än en förryckt reaktionär. Han är den kapitalistiska arbetsmoralens fiende nummer ett. Han avskyr militärer.
Vad Toole gör är att se på världen ur den allt igenom komiska aspekten. Det finns inte en enda allvarligt sinnad och seriös person i romanen. Alla är löjeväckande. Skrattet härskar, inte allvaret.
Samtidigt som Ignatius drar ut på sitt korståg är hela hans varelse nedsänkt i den moderna masskulturen. Han springer på varje ny film och vräker i sig snabbmat – särskilt varmkorv. Han får jobb som varmkorvförsäljare på Paradisprodukter. De aktioner han drar i gång är dessutom i linje med den sextiotalsradikalism som vaknade till de år Toole började skriva på Dumskallarnas sammansvärjning.
På det klädföretag där Ignatius jobbar, Levys byxor, försöker han mobilisera en protest från de svarta arbetarnas sida för bättre villkor i den växande medborgarrörelsens anda.
Och hans mest storstilade idé är att se till att amerikansk militär infiltreras av alla tänkbara sexuella minoriteter för att på så sätt uppnå världsfred: Pederaster, bögar och lesbianer ska rädda världen genom att göra militären till ett pridetåg.
Är det här roligt? Tiden går hårt åt komedier. Jag läste om Ignatius fredsplan samtidigt som nyheten kom att Trump vill stoppa transsexuella från att jobba i den amerikanska militären. Men Toole hjälpte mig att förundras över att vänsterfolk blev mer upprörda över diskrimineringen av transsexuella än över en amerikansk militärapparat som mördat folk i årtionden.
I dag får man kämpa för att skratta åt Molières eller Shakespeares komedier. Att en mer än hundraårig stumfilm av Chaplin ännu kan få en att vrida sig av skratt beror på att kroppens komik är tidlös och universell.
Men Dumskallarnas sammansvärjning! Faktum är att själva titeln retade skrattmuskeln när man uttalade den i samband med exempelvis regeringsbildningen. När jag nyligen höll ett föredrag om romanen och läste några långa stycken högt märkte jag hur det mullrade av skratt i hörsalen.
Varje nutida läsare av Dumskallarnas sammansvärjning borde samtidigt läsa en annan berömd skrift, Rabelais och skrattets historia. Där undersökte den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin den medeltida skrattkultur som levdes ut på gator och torg och som i den groteska realismens form letade sig in i tidens litteratur, från Rabelais till Cervantes och Shakespeare, där allt officiellt och doktrinärt och högt drogs i smutsen, till kroppens nivå.
Efter hand, menar Bachtin, reducerades denna skrattkultur till satir eller isolerade skämt – bara ekon blev kvar av det stora folkliga skratt som förintande och pånyttfödande rullade genom världen.
I Tooles bok står det kroppsliga i centrum. Ignatius övre och nedre magmun är själva den karnevaliska principen i Dumskallarnas sammansvärjning. Ständigt återkommer han till sin besvärliga magmun. Magmunnen är den stora auktoriteten i hans universum. Det höga dras ner i det låga. Han sitter på katedralens trappa och rapar.
Just Tooles hemstad, New Orleans, en hamnstad med europeiska traditioner, står i en särskild relation till den karnevalskultur – Mardi Gras-firandet – som en gång levde i Europa. I denna segregerade stad knallade han som ung in i de svarta kvarteren för att se begravningsprocessionerna där det först gräts och sedan dansades.
När Toole skickade in sin roman till ett stort förlag i New York (Simon and Schuster) blev den inte antagen, trots att förlaget länge tvekade. Förläggaren hade en avgörande invändning mot romanen: Att den saknade tydligt budskap. Den var bara rolig.
Bachtin skulle nog ha blivit mäkta upprörd över en analys som vill reducera en roman i den groteska realismens stil till ett magert inlägg i samhällsdebatten. Karnevalen var inte något entydigt ställningstagande för det ena eller andra – utan ett sätt att öppna seendet för det absurda och komiska i tillvaron.
Är boken lika rolig i dag som när den kom? Nej, ändå inte. Den kom ju heller aldrig ut när den borde ha kommit ut – i mitten av sextiotalet. Den kom i stället 1980, elva år efter att Toole hade tagit livet av sig i utkanten av en liten ort i Mississippi. Han gasade ihjäl sig i sin bil den 26 mars 1969. De sista åren av sitt liv led han troligen av schizofren paranoia.
Sedan Dumskallarnas sammansvärjning skrevs har västvärlden genomgått en mental revolution. I synen på homosexuella, minoriteter, ursprungsfolk. Men: Våra magmunnar finns kvar. Våra kroppar undkommer vi inte.
Det betyder att den karnevaliska principen också finns kvar. Och i mycket av den populistiska våg som rullar genom världen hörs den, på gott och ont – i nertagningen av etablissemanget, i bristen på respekt för det som hålls heligt, ja i invektivens missilangrepp på motståndarna.
Och alla som i dag är rädda att säga fel, ja alla som lever i ängslighetens tecken, kan fortfarande befrias av de fria invektivens kraft i Dumskallarnas sammansvärjning.
Det går att se världen, politiken och människorna omkring oss ur den komiska vinkeln. Sedan många år står precis på den platsen en staty av Ignatius; den plockas in bara under Mardi Gras-karnevalen i februari för att inte skadas.