Upp med hakan, vänstern
Göran Greider om en stukad rörelse som har all anledning att känna stolthet
DEBATT: VÄNSTERNS VÄG. ”En eländig vänster har besegrats av en ännu eländigare höger.” Det skrev Sartre redan på sjuttiotalet och diagnosen står sig. Men det jag kallar vänster – fackföreningar, progressiv socialdemokrati och övrig vänster – kan inte anklagas för att ha slarvat bort det senaste kvartsseklet
Det är inte fixeringen vid identitets-politik, bleka ledare eller andra ytfenomen som gör att det går så jävla dåligt för vänstern. Allt går mycket djupare. Vänsterns organisationer och självförtroende har helt enkelt pulvriserats av enorma förändringar i kapitalismen själv. Bara om man inser vidden av det går det att undvika onödiga självanklagelser och ännu mer av det moraliserande som redan viner genom luften.
Jag menar att det är viktigare än någonsin att säga följande: Den som ännu i dag, i en normaliserad borgerlig värld orkar kalla sig vänster ska förbanne mig kunna känna sig stolt över det.
För där är de ju: I en nergången källarlokal i Hässelby gård samlas femton SSU-ungdomar av olika etnisk härkomst, de är vänsterradikaler, de har inga karriärpoäng att vinna på sitt engagemang. Industriarbetaren på SSAB, med redan på proggens tid, argumenterar nu ilsket mot sverigevänner på sitt jobb.
Här är samhällsläraren som envisas med att säga att materialet eleverna får tyvärr är producerat av näringslivet, eller arbetsplatsombudet som i morgon bitti ursinnig stiger in på chefens kontor för att någon råkat illa ut på jobbet. Hela detta folkgalleri som mot alla odds och alla sammansvurna makter upplever sig som vänster och är stolta över det – de förlorar nu, det gör de, men det beror inte på lättja utan på att övermakten är så stor.
För detta har hänt: Över en historisk natt har en relativt lättorganiserad industriarbetarklass minskat dramatiskt i numerär för att ersättas av en lika omfattande men långt mer svårorganiserad arbetarklass i tjänstesektorn. Det är en huvudförklaring till vänsterns försvagning. Tusen strejkande stål- eller hamnarbetare kunde för ett par generationer sedan lamslå mäktiga kapitalägare. Tusen strejkande kommunalarbetare i dag märks knappt.
En annan avgörande förändring är de enorma produktivkrafter som globalt släpptes loss när stora delar av Asien samt det forna Sovjet öppnades för kapitalism. I tryckvågen från den förändringen lever vi.
Den har frigjort välståndsskapande krafter i den nyss fattiga världen, vilket vänstern ibland har svårt att erkänna, men har samtidigt förskjutit makten globalt från arbete till kapital på ett svindlande sätt och det i en tid när klimathot och galopperande ojämlikhet fordrar mer styrning och demokratisk planhushållning; vi lever inte i Antropocen, vi lever i Capitoloscen.
Vänsterns stora och kanske eviga misstag är att ta kapitalismen för oföränderlig genom historien. Sedan Kommunistiska manifestets dagar har den intellektuella vänstern levt med en apokalyptisk syn på detta system. Dess undergång har väntats i närtid. Men oförmågan att se hur kapitalismen i våg efter våg ständigt har revitaliserats har fött en enorm frustration – och samtidigt en jakt på tröst.
Jag läser Nina Björks bok om Rosa Luxemburg och känner av den lockande mytologin: Varför kan inte allt vara som på hennes tid? Glödande ideologi, ett messianskt hopp om en plötslig förändring av allt.
Men som Paul Mason skriver i Post capitalism, en av få vänsterböcker som går i närkamp med kapitalismens teknologiska och sociologiska hudömsningar, så var Luxemburgs teori om kapitalismen till stor del överspelad redan när den publicerades. Hon såg inte, trots att det ägde rum framför ögonen på henne, att nya marknader för konsumtionsvaror stampades fram i det som marxisterna trodde var övermogna kapitalistiska stater, redo att falla.
Jag älskar Björks bok om Rosa (trots att jag blir halshuggen i den ett par gånger). Men den ger oss enbart en gestalt att inspireras av, inte verktygen för att förstå en nutida värld.
I somras krävde EU att Irland skulle kräva jätten Apple på 123 miljarder i restskatt. På bokmässan i Göteborg frågade jag Nina Björk om hon ansåg att det vore ett utslag av tvivelaktig nationalism om Irland krävde de där skatterna – och det kom ett liksom förvirrat ”Nej” som svar. Jag såg det på henne: Plötsligt stirrade hon ner i den reformistiska labyrint eller avgrund, som hon i sin bok inte vågar stirra ner i.
För den som var socialist och marxist runt 1880 och några årtionden framåt var internationalismen det enda självklara. Nationalstater skulle snart vara bortsopade när allt fast förflyktigades. Nu, 140 år senare är nationalstaterna försvagade, ja, men de utövar samtidigt ett enormt inflytande över allas våra liv – och om detta har nutida vänsterradikaler knappt en enda genomtänkt tanke.
Kina och Indien uppstiger som mäktiga nationalstater samtidigt som EU alltmer liknar en gigantisk nationalstat. Där anständig välfärd och demokrati existerar är det i nationalstatens hägn. Så varför har vänstern ingen teori om en världskapitalism som så uppenbart ännu tar gestalt i en värld av nationalstater eller förbund av stater? Varför är det inte självklart att utnyttja de instrument som finns – i allt från stat, kommuner och partier över kyrkor och ända bort till det kollektiva pensionsparandet?
I dag är svensk och europeisk intellektuell vänster knappast politiskt revolutionär, men den är i gengäld moraliskt revolutionär. Liv Strömqvist ställer i sin senaste bok frågan ”Varför går det så dåligt för vänstern?”. Ett av svaren hon ger är att vänstern lider av vanmakt.
Och den som är vanmäktig kan på sin höjd moralisera och lägga sin energi på kampen mot något inslag i Melodifestivalen eller ett fördomsfullt ord som måste bort ur språket för att rättvisan ska komma. Det enda vänstern förmår odla blir då den egna, goda personligheten.
Svensk vänster har i dag låtit sig reduceras till ungefär detta: SD:s motsats. Snacka om anti-politik! Jag vet folk som inte känner sig radikala förrän de läst den senaste artikeln i Svenskan av Ivar Arpi. Kan man sen blocka ett nättroll så är dagens aktivism avklarad. Den moraliserande vänstern överdriver fel saker våldsamt: Nej, nazismen håller inte på att normaliseras, det enda som verkligen normaliserats är kommersialism och doktrinär marknadsliberalism.
Mer och mer har jag börjat gilla den där klassiska reformistiska formuleringen: Rörelsen är allt, målet intet. För Rosa Luxemburg var målet allt – och rörelsen bara en spontan blixt från kapitalismens allt mörkare himlar som skulle sätta arbetarmassorna i brand.
Men det paradoxala med den där klassiska formuleringen är följande: Där det byggs rörelser med många människor som samlas för att reformera samhället, där uppstår också de systemkritiska tankegångarna. Aldrig omvänt: Det går inte att bygga en vänster-rörelse på ett enda omvälvande slutmål -eftersom ytterst få – framför allt inga pragmatiker – kommer att attraheras av en sådan rörelse. Ingen orkar gå runt och vänta på den där spontana, luxemburgska urladdningen hela sitt liv.
I sin bok om Rosa nöjer sig inte Nina Björk med kampen för att driva ut marknaden ur välfärdssystemen – hela kapitalismen måste på något sätt först vältas. Och när det inte kan omedelbart kan ske återstår resignation och, till sist, en tomt twittrande moralism.
Reformismen säger: Det finns alltid något man kan göra. Det finns alltid någon liten seger som är möjlig. Och det vi gör kan ofta tillskrivas systemkritiska motiv. Det offentliga kan till exempel skapa jobb: 1,3 miljoner jobb är redan i dag offentliga.
Det borde vara 1,5 miljoner. Ekonomisk demokrati, arbetstidsförkortning, löntagarägda företag, stopp för välfärdsmarknader, kamp för en annan människosyn än Den ekonomiska människan – och så vidare. Allt detta kan formuleras som reformistiska delmål och det är också krav som har bred folklig förankring; på hundratals möten runtom i landet har jag noterat viljan till uppbrott.
Den tongivande och den intellektuella vänstern saknar i dag det tålamod som så många av de där vanliga människorna som fortfarande kallar sig vänster ännu någonstans verkar besitta. De långa perspektiven är utsuddade ur tänkandet, precis som hos de bonustyngda direktörer som Liv Strömqvist driver med.
Men det tog sekler att lämna feodalismen. Det skedde lite här och var, längs många vägar. Vi får räkna med att inget system imorgon välts över ända, utan helt enkelt ta vara på sprickorna i den marknadsliberala muren. Och kom ihåg: nyliberalismen är trots allt ideologiskt död, samtidigt som ännu en gigantisk finanskris mycket väl kan vänta runt hörnet.
Skulle det sistnämnda ske kommer behovet av en genomarbetad systemkritisk reformism att vara enormt.