De kan inte visa att debatten påverkar
Petter Larsson: De norska forskarna har inte stöd för sina slutsatser
Sverige har en mycket våldsam högerextrem rörelse jämfört med andra länder. Det beror i alla fall delvis på att pk-eliten stigmatiserar invandringskritiska röster, som på så vis drivs i händerna på Vitmaktrörelsen. Hade vi haft en mer invandringsfientlig debatt, som våra lyckligt våldsbefriade nordiska grannländer, hade de högerextrema morden nog varit färre.
Det var kärnbudskapet när Jacob Aasland Ravndal och Johannes Due Ensted, verksamma vid norska Försvarets forskningsinstitut, la fram sina nya forskningsrön för världen i Aftenposten (3 nov). Tack vare Tidningarnas Telegrambyrå och Ekot spreds fynden från den ännu inte publicerade studien också i Sverige i början av veckan.
Att Sverige har osedvanligt mordiska nazister är okontroversiellt. Men att åsiktsförtryck skulle vara orsaken är en smärre sensation. Det omkullkastar en del tidigare forskning, exempelvis sociologen Ruud Koopmans studier (1996 och 2004) av tysk 90-talsdebatt, där denne omvänt visar att starkt mediefokus och alarmistisk flyktingdebatt leder till fler, inte färre, rasistiska våldsdåd.
Eller hade omkullkastat – om det verkligen hade varit ett vetenskapligt resultat.
När jag ställer direkta frågor till Jacob Aasland Ravndal förvandlas sambandet till spekulation, en möjlig del av en större och mer komplex orsaksförklaring.
Forskarna har mätt sådant som arbetslöshet, social tillit och främlingsfientlighet, men inte lyckats förklara skillnaderna i våldsnivå mellan olika länder. Därför landar de i att den felande länken skulle kunna vara debattklimatet. Den ledtråden har de fått därför att högerextremister själva påstår att den svenska invandringsdebatten är rena skräcken.
Forskarna håller käckt med: journalister och intellektuella ser det som sin uppgift att begränsa uppmärksamheten runt invandringskritiska röster… Kritiska böcker om invandring får inte omtalas eller sablas ned som rasistiska.
Där ser man.
Ansatsen att sätta den offentliga debatten i samband med politiska handlingar, även våldshandlingar, ligger i linje med teorierna om möjlighetsstrukturer, som är väl etablerade inom forskningen om högerradikalism i dag.
Men så var det detaljen med bevisen.
Forskarna har dessvärre inte gjort någon kartläggning av debattklimatet i Sverige eller andra länder. Ingen jämförelse över tid eller plats är därför möjlig, inga korrelationer med våldet kan fastställas. De kan alltså inte visa om debattklimatet verkligen påverkar våldsnivån, och i så fall hur.
Därmed går de i sina påståenden utöver vad de har stöd för i sin forskning, vilket förvandlar texten till en politisk debattartikel, men med förment forskarauktoritet i ryggen. Inte heller har de frågat svenska intellektuella om de verkligen ser som sin uppgift att stigmatisera invandringskritiska röster.
I stället har de nöjt sig med att lyssna på tre norrmän, Bjørn Stærk, Ivar Staurseth och Harald Eia. De vet att berätta om svenska intellektuellas hämmande lockpålägg, främst avses här Ali Esbati och Henrik Arnstad.
Eia är en känd komiker och skådespelare. Studenten Staurseth och bloggaren Stærk är debattörer långt ute på högerkanten. Den senare är känd för att ha hyllat sajten Document.no, en högerradikal tummelplats där den lite mer anständiga högern kunnat möta sådana som ”Julia Ceasar”, Geert Wilders och Anders Behring Breivik.
De är naturligtvis användbara källor för den som vill få en bild av den norska högerns uppfattningar om Sverige, eller som ammunition för den som önskar driva fram en mer frimodigt främlingsfientlig debatt.
Deras värde som enda sanningsvittnen i forskningssammanhang är mer begränsat.