Tänk att gräsrötterna är litterärt sprängstoff
Fritt fram att skörda maskrosberättelser från verkligheten
Jag har aldrig fattat varför det inte skrivs flera romaner om arbetsmarknadspolitik. Strejker är ofta både dråpliga, såriga och storslagna – alla ingredienser som behövs för en god historia. Massarbetslöshet skapar ett absurdistiskt tillstånd, sociala kooperativ är naturliga maskrosberättelser. Det sista tänker jag på när jag läser Fredrik Bergmans reportagebok ”Det är vi som äger”, där ett avsnitt handlar om Malmöbaserade Frasses Fulflyttar.
Stilen kunde vara en mix av Ayn Rand och Majakovskij.
Företaget bildades av ett gäng polare som tröttnat på skumrasket i branschen. Det hela tycks ha börjat som ett skämt: ”tänk om man kunde bjuda kunden på bärs och vara ärlig i sin företagsslogan, typ ’försörjer fyllon & filosofer’”. I början gör man saker som skulle få reklamare att kissa på sig: som att under företagets namn försvara basinkomst och afghanska uppehållstillstånd på Facebook. Ändå strömmar kunderna in, så pass att man gör ett stort överskott. Det skänks oavkortat till kvinnojourer, vilket bestäms under en fyllekväll på Möllan.
Historien om dessa gräsrotsföretagare är så ljuvlig att jag tänker: ”här finns en helt ny berättelse om den entreprenöriella ekonomin”. I grunden är det en David mot Goliat-intrig. I ett mera kontemplativt avsnitt tänker jag mig en utvikning om ”flytten som konstform”. Stilen kunde vara en mix av Ayn Rand och Majakovskij. Ärligt talat fattar jag inte varför Malmöbaserade Henrik Bromander inte redan skrivit en novell om företaget? En gång i tiden sågs sociala kooperativ som något apart i Sverige, som hade AMS-jobb och Samhall. Men vi lever inte längre i ett starkt samhälle – utan i ett krackelerat folkhem, vilket Bromander kunde göra till den mörka grundtonen i berättelsen. I Bo Rothsteins ”Grundbulten” finns för övrigt en idé om att vänstern borde alliera sig med den nya entreprenöriella ekonomin för att störta kapitalismen. Han skulle säkert ställa upp på en researchintervju.
Nu kanske någon tycker att kooperativa företag inte lämpar sig för att skildras i skönlitteraturen. Tänk om i så fall. Litteraturhistoriskt är kooperativ ett kärt ämne. I Martin Andersen Nexøs mästerverk ”Pelle Erövraren” ägnas de sista 50 sidorna åt en idyllisk vision av hur Pelle startar en fabrik med sina polare efter en fängelsevistelse. I den svenska arbetarlitteraturen återkommer kooperativen gång på gång. Till och med en science fiction-författare som Kim Stanley Robinson har fattat den litterära sprängkraften i fenomenet. Inte så sällan låter han spanska Mondragon expandera ut i rymden.
För den med dålig fantasi finns för övrigt 2,8 miljoner sociala kooperativ – bara i Europa. En formidabel jätteodling av maskrosberättelser från verkligheten. Det är fritt fram att skörda!