En feelgood-film om en lyckad terrorattack
”How to blow up a pipeline” som film är snygg men propagandistisk
Går det att göra en feelgoodfilm om ett lyckat terrordåd? Frågan kan tyckas absurd, men regissören Daniel Goldhaber visar att, ja det kan man faktiskt, i How to blow up a pipeline. Den hade i lördags premiär på Göteborgs filmfestival. Titeln är hämtad från humanekologen Andreas Malms pamflett. Men om Malms bok snarare borde hetat Why blow up a pipeline – eftersom den inte ger några konkreta instruktioner – är Goldhabers film mera handfast. Den är uppbyggd som en heistfilm, där de minutiösa förberedelserna inför dådet står i centrum. En alternativ titel hade kunnat vara Nu blåser vi oljeindustrin.
I filmen får vi följa åtta unga amerikaner på väg till Texas för att paja en oljeledning. Xochitl (Ariela Barer) är en hängiven klimatkämpe som punkterar bildäck på SUV:ar på fritiden, Logan (Lucas Gage) sniffar kokain och packar ammoniumnitrat, Theo (Sasha Lane) har en ovanlig form av cancer efter att ha vuxit upp i en oljestad. Här finns även en mer udda karaktär, Dwayne (Jake Weary), som ber bordsbön med sina döttrar, går ut till sin pickup och laddar glocken under en vajande amerikansk flagga. Oljeledningen går över hans mark och förgiftar boskapen.
Det är snillrikt av Goldhaber att förlägga berättelsen till Texas, där varenda servitris går runt med ett hölster och befolkningen älskar det svarta guldet. Det ger filmen nerv, trots att inte en enda Trumpsupporter eller oljelobbyist syns till.
Estetiken är hämtad från indieregissörer som Sean Baker, Andrea Arnold och Kenneth Lonnergan – auteurer som byggt utsiktstorn på den amerikanska drömmens baksida. Varenda jeansskjorta ryker av vägdamm, det är pickups och rostiga vans så långt ögat når och dialoger äger uteslutande rum på ruffiga motell och skitiga bakgator. Filmen är snygg, på samma sätt som ett par utslitna Levisjeans med lerfläckar kan vara läckra.
Som tittare kan jag sakna Malms oväntat nyanserade plädering för en mera militant klimatrörelse
Goldhaber har i intervjuer sagt att han inte vill göra en film som tar ställning, bara skildrar framtiden. Om det sista är vi överens – att ekoterrorism blir en trend i framtiden känns lika troligt som att världen går in i en lågkonjunktur 2023.
Men påståendet att filmen inte propagerar framstår som märkligt. Filmen slutar med att Xochitl håller ett brandtal där hon förklarar att dådet bör betraktas som självförsvar – dessutom i form av en voiceover så att man nästan hör stridstrumpeterna. Som tittare kan jag sakna Malms oväntat nyanserade plädering för en mera militant klimatrörelse. Precis som ANC:s beväpnade gren Umkhonto pressade det vita etablissemanget att förhandla med de reformistiska politikerna – som då framstod som mera modesta – skulle en beväpnad gren av miljörörelsen kunna föra oss närmare en grön ny giv, resonerar Malm.
Det är förstås svårt att pressa in komplexa resonemang i en heistfilm. Men det är något som skevar med filmen. How to blow up a pipeline är ett försök att göra action av en pamflett. Det som händer är märkligt nog att den känns mer propagandistisk och insulär än Malms skrift; som ett ungdomsförbunds lite fyrkantiga version. När folkmajoriteten rasar över att miljöaktivister limmar fast sig på vägarna – vad ska de då inte göra när en kokainstinn advokatson slänger en tunna ammoniumnitrat på en oljeledning? Goldhaber säger att han inte bryr sig om han övertygar någon – men filmens slut säger något annat.