Välfärdsbyggets versmakare
Petter Lindgren om Lennart Hellsing som skulle ha fyllt 100 år i dag
Jag hade turen att födas 1965, i en tid när den svenska barnboksmodernismen ännu tuffade på med hygglig styrfart, efter genombrottet ett par decennier tidigare. Exempelvis är jag årsbarn med både Tove Janssons Pappan och havet och Inger och Lasse Sandbergs Lilla spöket Laban.
Likaledes är jag jämngammal med Lennart Hellsings vidunderliga Sjörövarbok, illustrerad av Poul Ströyer och skildrande en sjörövarbesättnings äventyr på trallvänlig vers. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mitt småbarnsjag besatt boken en attraktionskraft lika omstörtande som planscherna över människokroppens inre i uppslagsverket Kunskapens bok.
Ta bara passagen där sjörövarskeppet sprängs: flamman i rött och gult, bordläggningen och masterna som fläks upp och går till väders tillsammans med besättningsmedlemmarna av vilka en flyger så långt och blir så liten att jag numera måste ta på mig läsglasögonen för att kunna följa honom.
Detta medan Hellsing rimmar på, kraftfullt och osentimentalt som en tändkulemotor:
”Kapten Spritar gick i bitar / Kapten Klas han gick i kras! / Kapten Trogen gick åt skogen / Kapten Höök gick upp i rök! / Brassa på! Över styr! / Ror i lä! Hämta hem! / Kapten Graav gick i kvav / på det villande hav!”
Super som svin gör de också, Hellsings pirater:
”Kapten Bäver drack genever / Kapten Franz drack pommerans! / Kapten Koppar Bäska droppar / Kapten Lans drack vad som fanns!”
Det alkoholindränkta uppslaget, liksom sidan där kapten Böös syns slå sig lös ”med en nakendansös”, väckte rabalder 1965 och fick flera bibliotek att gömma boken under utlåningsdisken, av hänsyn till känsliga låntagare.
Detsamma gällde för Hellsings och Ströyers Boken om Bagar Bengtsson från nästkommande år. Att huvudperson dör ansågs lika olämpligt som att piraterna söp och sprang efter kvinnor: ”Nu är Bagar Bengtsson död. / Han har bränt sig på ett bröd. / Och här ligger han begraven i en limpa.”
Numera är det väl snarare Hellsings bruk av ordet ”negress” (”Kapten Ess tog en negress”) som får läsaren av Sjörövarbok att rynka på näsan, och nog får skildringen finna sig i att bitvis framstå som en akterseglad av tiden. Drygt 50 år har trots allt passerat sedan boken kom ut, liksom jämt ett sekel sedan versmakaren föddes, 1919.
Lennart Hellsings insats som gränsöverskridare och förnyare av den svenska barnboken kan i alla händelser inte överskattas, liksom knappast heller separeras från välfärdsbygget som så intimt hänger samman med den professionella barnomsorgen och det ökade intresset för barndomens betydelse.
Eller som han skrev i Tankar om barnlitteraturen från 1963: ”Vårt mål är att, med böckerna som hjälpmedel, aktivera barnens skapande krafter och lära dem utvinna glädje ur sin tillvaro.”