Vi är kåta på kulturmannen
Mediespelet bakom Knausgård och Zlatan
Det finns en del som förenar de senaste veckornas två kulturdebatter, den om kulturmannen och den om David Lagercrantz diktande. I bägge fallen har ett par litteraturvetare ryckt ut med det vanliga småborgerliga mantrat: det är inte på riktigt, det är bara litteratur! Knausgårds Min kamp är en roman och inget annat, hävdar den danske litteraturvetaren Claus Elholm Andersen i en lång artikel i Dagens Nyheter.
Och Lagercrantz Zlatan-självbiografi är skönlitteratur, förklarar Stina Otterberg i en sällsynt mästrande krönika i samma tidning: tror man att Lagercrantz har citerat Zlatan ordagrant är man korkad och förstår inte hur litteratur fungerar. Ordning i salen! Så där ja. Nu kan alla sätta sig ner, som Otterberg formulerar det. Det är förstås då man ska resa på sig.
Nej, det är ingen nyhet att David Lagercrantz har skrivit Jag är Zlatan Ibrahimović. Samtidigt har boken från första stund saluförts som Zlatans egen historia, hans självbiografi – till och med bibliotekskatalogen Libris anger Ibrahimović som dess förste författare. Boken hade näppeligen nominerats till något Augustpris om den hade lanserats som David Lagercrantz biografi om Zlatan – det hade varit ett idolporträtt i mängden. Hela dess värde ligger i anspråket på att vara Zlatans egen berättelse.
Varför är det så viktigt?
Svaret har inget att göra med gränsen verklighet/fiktion eller roman/självbiografi. I stället handlar det om den subjektivitet marknaden efterfrågar och boken tillhandahåller.
Det attraktiva med Zlatan är att han är the self made man, förortskillen som från svåra omständigheter av egen kraft har tagit sig till toppen, och nu själv berättar om sin resa! I den bemärkelsen är han den perfekte kändisen. Hans funktion är, som David Marshall en gång beskrev det i sin bok om kändisskap och makt, att föreställa individualitet och oberoende, just eftersom de egenskaperna blir alltmer sällsynta. Han är helt enkelt en ställföreträdare för det som saknas.
Det intressanta med Zlatans bok är emellertid att den motsatta sidan också finns där. Inte Zlatans väg mot självständighet, utan hans reifiering, det vill säga hans förvandling till en vara. Ju bättre det går, desto mer reduceras han till en funktion i en större apparat, oförmögen att svara Pep Guardiola när allt ställs på sin spets i Barcelona (”Jag gissar att jag såg hård och cool ut […] Men jag kokade inuti”), oförmögen att spela något annat än sin coola roll och tala om sig själv i tredje person. Lagercrantz ”avslöjande” understryker bara denna reifiering: hans egen berättelse berättas av någon annan.
Den andra debatten inleddes med Ebba Witt Brattströms påstående att det finns en utbredd ”litterär pedofili” (exemplifierat av Stig Larsson och Knausgård) i den samtida litterära diskursen.
Har hon rätt? Ja och nej, tror jag. Genomsyras inte hela kulturindustrin av ett begär efter trettonåringen? Gå in på närmaste H&M-butik och kolla. Larssons och Knausgårds provokationsförsök blir förstås inte mindre osympatiska för det, bara mindre självständiga. För vad är de, annat än ett slags negativ som bekräftar den rådande borgerliga moralen?
Om Witt Brattströms i det avseendet har rätt, så är den mer riktade anklagelsen mot Min kamp mindre övertygande. Både för att, som Victor Malm påpekade tidigt i debatten, huvudpersonens relation till den trettonåriga skoleleven dyker upp långt innan det manliga bondandet med Geir inleds, men framför allt för att det är i avsnitt som dessa Min kamp är som bäst. För när dessa pedofila tendenser visas upp så är det inte hos en åtrådd ”kulturman”, utan en osäker ung lärare utan sexuella erfarenheter. Det är alltså inte ett ideal som lanseras, utan en svaghet som blottas: den manliga subjektivitetens abjekt, ett kulturellt omedvetet ingen vill veta av.
I viss mån är det också så Knausgård försvarar sig: att i litteraturen närma sig det förkastliga är inte att försvara det samma. Samtidigt bygger hans argument (som sannerligen inte är så lätt att filtrera fram ur snömoset om hur fint det är på Österlen, Sverige/Danmark-schablonerna, självömkandet, och ta-bladet-från-munnen-retoriken om Sverigedemokraterna) på samma autonomitanke som Otterberg och Elholm Andersen opererar med: det är ju bara litteratur!
Fiktion vs verklighet ännu en gång alltså, alltid lika strikt åtskilda. Att Knausgård på samma gång gör sig till talesman för ”det ambivalenta” är så sett djupt ironiskt.
Poängen med den fråga Witt Brattström väcker är ju att det egentligen inte har så stor betydelse om begäret kommer till uttryck i en podcast, en tv-dokumentär eller en självbiografisk roman. Det intressanta är inte provokationernas upphovsmän, deras intentioner eller bevekelsegrunder; poängen är utsagornas gångbarhet, den efterfrågan som vi uppenbarligen står för som kollektiv.
Ändå tror jag att Witt Brattströms diskussion av manligheten hos Knausgård missar det väsentliga. Elholm Andersen är något annat på spåren när han pekar på en passage i Min kamp där huvudpersonen vill kalla Horace Engdahl som vittne i en eventuell rättegång om utgivningen av romansviten. För Elholm Andersen blir detta en del av argumentet för att Min kamp är en roman. Men det viktiga i sammanhanget är ju inte att Engdahl skulle vara kritiker, det viktiga är behovet av en auktoritet: pappa är död, därför ska Horace kliva ner i fiktionen och säga hur det är.
Det är denna figur som saknas i Witt Brattströms triangelschema (mannen / den manlige vännen / den unga flickan): fadern. Förbiser man honom, så förbiser man konservatismen i Min kamp: auktoritetsbundenheten, längtan efter fasta gränser.
Jämfört med Zlatan-bokens reifierade hjälte kan Knausgårds subjekt naturligtvis te sig friare: det författar trots allt sin egen berättelse, för sin egen kamp. Men samtidigt är det en kamp som, i det här perspektivet, är lika ofri, lika bestämd av nedärvda konventioner, marknadskrafter och efterfrågan, som Zlatans saga. På samma sätt som Zlatan blir den store fotbollsspelaren, blir Karl Ove den store Författaren, långt mer åtråvärd än sina böcker.
Det är på den här nivån, i denna medielogik, man i dag bör leta efter ”kulturmannen”. Han finns för att massmedierna behöver honom: han är den som ges lite för stort utrymme, inte för sina idéer, utan för den Han är. Han som ”säger hur det är”, även om det inte är ”PK”. Han som gör en grej av att inte bry sig om god ton. Han som gör kön till en huvudsak.
Han kan heta Ebba Witt Brattström (som lyckas uppfylla de flesta kulturmanskriterier i sina repliker till Victor Malm och Mats O Svensson) eller Anders Johansson eller Jonas Thente eller Karl Ove Knausgård – vi är alla mer eller mindre åtråvärda objekt i en pågående medialiserad klickjakt.
Tyvärr är det, som Sigrid Combüchen konstaterade i en kommentar till debatten, inte till det intellektuella utbytets fördel.
Anders Johansson utkommer i höst med en bok om samtida manlig autofiktion.