Folkmördarna blir lagens hjältar
Ukraina förbjuder Sovjetsymboler och erkänner ökänd fascistgrupp
Den 22 januari 2010 beslöt Ukrainas dåvarande president, Viktor Jusjtjenko att nationalistledaren Stepan Bandera (1909–1959) postumt skulle tilldelas titeln ”Ukrainas hjälte”. Beslutet väckte en enorm reaktion runt om i världen.
Forskare som visste något om Ukrainas historia förskräcktes. I New York Review of Books skrev Timothy Snyder en upprörd artikel under rubriken ”En fascistisk hjälte i ett demokratiskt Kiev”. Snyder påminde om att Banderas politiska syfte hade varit att göra Ukraina till en enpartidiktatur utan nationella minoriteter och att hans anhängare hade mördat tusentals polacker och judar i blodiga pogromer.
Även Europaparlamenet reagerade och gjorde ett uttalande där man djupt beklagade beslutet eftersom Bandera varit en av ledarna för OUN, de ukrainska nationalisternas organisation, som under vissa skeden nära samarbetat med Nazityskland. Parlamentet hoppades att Ukrainas ledning skulle ompröva beslutet och, som man uttryckte det, ”hålla fast vid sitt åtagande om att vara de europeiska värderingarna trogen”.
Näste president, den senare bortjagade Viktor Janukovitj, delade åtminstone i så måtto de europeiska värderingarna att han faktiskt upphävde beslutet. I Bryssel, Jerusalem, Warszawa och andra politiska centra drog man en lättnadens suck.
Men nu blåser som bekant andra vindar i Kiev. I de lagförslag som Ukrainas parlament godkände den 9 april förbjuds (som Martin Aagård rapporterade om tidigare) å ena sidan kommunistiska och nazistiska symboler. Å andra sidan måste ukrainare framöver hålla sig till en officiell historieskrivning enligt vilken OUN och dess militära gren UPA måste erkännas som frihetskämpar i det ukrainska nationsbygget. Att förneka deras roll blir straffbart.
Man kan bara hålla med den kanadensiske professorn och Ukrainakännaren David R Marples från University of Alberta när han säger att denna vansinniga lagstiftning knappast kunde ha kommit vid en sämre tidpunkt. Den klumpar ihop olika nationalistiska organisationer från det förra seklet och försöker pressa in dem i något slags historisk händelsekedja. Den undviker alla svåra frågor om vad som är nazism och kommunism. Och inte minst: den ger verklig ammunition åt de ryska politiker som hävdar att Ukraina nu styrs av ett gäng hårdföra fascister.
Samma bedömning gör Halya Coynash från Rysslandskritiska Kharkiv Human rights protection group. Hon skriver i Kyiv Post att det var ett obegripligt beslut, särskilt som lagförslaget hastigt kastats fram i parlamentet och behandlingen inte föregåtts av någon som helst offentlig debatt där olika åsikter kunnat brytas mot varandra. Nu blev resultatet enligt hennes bedömning att man ger de upproriska i östra Ukraina, för att inte tala om Ryssland, en ovärderlig skänk i propagandakriget mot styret i Kiev.
Det var en ödets ironi att det aktuella lagförslaget godkändes bara några timmar efter det att den polske presidenten Komorowski talat i det ukrainska parlamentet och sträckt ut en vänskapens hand till grannlandet. I Polen har beslutet därför betecknats som ett slag i ansiktet på landets statschef eftersom det nu blivit en ukrainsk nationell plikt att glorifiera UPA, den organisation som var ansvarig för massakrer på kanske 100 000 polacker i Volynien och Galizien under andra världskriget, framför allt sommaren 1943.
Robert Choma, borgmästare i Przemysl, en gränsstad mellan Polen och Ukraina, skrev snabbt ett upprört brev till Komorowski. Han påpekade att det i hans stad finns alltför många som kan räkna upp släktingar som massakrerades av ukrainska nationalister på 1940-talet. En tidigare polsk general och vice försvarsminister förklarade att han inte längre kan tänka sig ett militärt samarbete mellan de båda länderna om lagen genomförs. Detta eftersom hans farbror under obeskrivligt bestialiska former mördades av UPA under den etniska rensningen.
Över hela den politiska skalan är upprördheten stor i Polen. Den tidigare europaparlamentarikern Paweł Kowal tillhörde dem som förra året talade till massorna under Majdanrevolutionen i Kiev. Nu är han besviken på utvecklingen. Han beklagar att president Komorowski inte använde termen ”folkmord” under sitt anförande och han tillägger att ett Ukraina under Banderas porträtt aldrig kommer att kunna bli medlem i EU.
Innan den lag som parlamentet beslutat om träder i kraft måste den skrivas under av president Porosjenko och hans hållning blir därför ett test på Ukrainas vägval. I bästa fall kan han kanske tveka efter påtryckningar från en internationell opinion. Å andra sidan måste han ta hänsyn till den politiska verkligheten i Ukraina där det är de ultranationalistiska strömningarna i landets västra del som i stor utsträckning sätter den politiska agendan.
Kraven på straffbarhet för den som inte erkänner Bandera eller OUN/UPA:s som frihetskämpar har sedan länge funnits med i den nyfascistiska Svobodas partiprogram även om man i regeringsställning förra året inte lyckades genomföra det.
Det samtidigt beslutade förbudet mot kommunistiska och nazistiska symboler är också ett exempel på en hastigt tillkommen lagstiftning som kommer att bli svårtolkad. Att glorifiera sovjettiden är i princip bannlyst. Som The Guardians medarbetare Alec Luhn noterat kan det bli intressanta gränsdragningsfall om lagen skulle tillämpas. Får man till exempel offentligt sjunga Internationalen, Sovjets nationalsång fram till 1944? Får den som slagits mot nazismen vid Stalingrad bära sin tapperhetsmedalj om den har en bild av hammaren och skäran?
Oavsett om lagen faktiskt skulle skrivas under av presidenten så skapas fakta på marken. Gator döps om och i landets västra delar reser man nya monument över Stepan Bandera. De nationalistiska politikerna försöker ihärdigt neka till att han var fascist eller att han hade något att göra med OUN/UPA:s massakrer på polacker och judar.
Det är argument som effektivt bemöts i en 600-sidig avhandling från Freie Universität i Berlin av Grzegorz Rossoliski-Liebe. Den har titeln Stepan Bandera. The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult och kom ut förra året. Med stöd av en omfattande arkivforskning visar han hur Bandera redan på 30-talet levererade ideologin bakom de paramilitära gruppernas framfart, även om han under själva kriget kom att befinna sig utanför Ukraina.
Att man inte utan vidare ifrågasätter nationalhjältar fick Rossoliski-Liebe erfara när han 2012 inbjöds av Tysklands ambassad i Kiev att på olika vetenskapliga och kulturella institutioner i Ukraina föreläsa om sin forskning.
Han möttes av ett kompakt motstånd inte bara från nationalister utan också från ängsliga ”liberala” historiker. I västra Ukraina ville ingen upplåta en lokal och till slut kunde han under sin planerade turné bara hålla ett enda seminarium och då under full polisbevakning på tyska ambassaden. Under tiden stod ett hundratal Svobodaanhängare utanför och försökte hindra intresserade studenter och forskare från att gå in.
Dagens politiska ledning i Ukraina är naturligtvis pressad av en katastrofal ekonomi och en rysk aggression med stöd till ett blodigt inbördeskrig. Det är ändå ingen förmildrande omständighet för en ideologisk utveckling som i vissa avseenden går rakt emot de europeiska värderingar som landet officiellt vill bekänna sig till.
Om den västukrainska nationalistiska historieskrivningen fortsätter att prägla politiken kommer landet snart att befinna sig i samma situation som det forna Jugoslavien där de historiska minnena med inslag av både fascism och kommunism kom att blir ett oöverstigligt hinder för en bevarad territoriell integritet.
För att Ukraina inte ska gå det jugoslaviska ödet till mötes måste EU:s medlemsländer ta sitt ansvar och trycka på för en demokratisk utveckling som också måste innehålla en nationell dialog mellan regeringen och de upproriska i Donbass. Västukrainas nu påbjudna historiesyn delas i stor utsträckning inte av medborgarna i landets östra delar. Det bekräftas om och om igen i olika opinionsundersökningar.
I stället för det villkorslösa stödet från USA och EU för den nuvarande ukrainska ledningen behövs vänskapliga tillrättavisningar. Margot Wallström och hennes kollegor måste helt enkelt framföra det budskap som den nyss citerade polske politikern formulerade: Under Banderas porträtt kommer Ukraina aldrig att få en plats i EU.
