Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Den hårdkokte mördaren

Helgläsning Nykläckt påsknovell av Petter Lindgren – ett äggkligt fall för kommissarie Pärsson

1

”Det var en jävla gula att vara orange i det här ägget du!”

Dessa ord, uttalade på grov och käkrunkande småländska, var de sista som Bob Bjäre yttrade här i livet. Sedan blev hans kinder hastigt grå. Skeden föll till golvet med ett plink.

Den krympande återstoden av familjen Bjäre, mer känd som saft- och syltfamiljen och till vilken jag som tremänning på mödernet kunde räkna mig själv, skulle tydligen åter få anledning att kontakta sin begravningsbyrå. Och det på självaste påskafton!

Inte för att jag hade så mycket att vänta mig den här gången heller. Utfallet av långfredagens förrättning av Bjäre seniors dödsbo hade för min del varit uselt: en halvkass tavla med några djonker i solnedgång. Och då ansågs Bjäre senior ändå vara en generös natur, åtminstone i jämförelse med sin son som mest satt och fnissade under tillställningen. Bob Bjäre, legitimerat rövhål, hux flux huvudägare i rikets kraftfullaste saft- och syltkoncern!

Vi övriga arvingar, eller vad man nu kunde kalla oss, hade som sagt lättare att hålla oss för skratt.

Fru Fluffins, änka till Bjäre seniors kusin som tynat bort under mystiska omständigheter på sextiotalet, det viskades om mord, fick hålla till godo med en kasse Jack London. Professor Hornsärv, Otto Bjäres vän sedan skoltiden, ornitologen vars forskning bland annat välsignat oss med naturligt infärgade påskfjädrar, mottog nycklarna till Bjäre seniors gamla Volvo som nog inte nött gummi sedan Francos dagar.

Inte heller den klotrunda och lungsiktigt pipande konteramiral Storm af Kaprifol, Bobs kusin på fädernet och den som hade mest att vänta av förrättningen, verkade sitta nöjd. En halv hektar krusbär är förvisso inte illa, men konter­amiralen, sedvanligt nikotinstinkande och dagen till ära iklädd sin himmelsblå paraduniform, tycktes mer intresserad av min tavla vars solnedgång flagnade betänkligt.

”Den där skulle jag inte vid matbordet”, pep han. ”Blyrött vettu, mönja, samma skit som man stryker på när man knackat rost va, blyoxid i linolja. Jag vet en labrador i Karlskrona som strök med efter att ha tuggat i sig en pinne som nån slashas rört om i mönjan med va, han strök med.

”Knacka rost”, fnittrade Bob Bjäre. ”Det var väl vad du fick syssla med efter att du kört den där torpedbåten på grund!”

”Nu tar vi väl oss någonting att dricka?”, sköt professor Hornsärv in, synbarligen besvärad av Bjäres inpass.

”Sure professorn”, grinade Bjäre, med fingrarna bildande två citationstecken kring ordet professorn, en gest troligtvis anspelande på det rykte som gjorde gällande att Bjäre senior haft ett smutsigt finger med i spelet i kring den beskedligt begåvade professorns utnämning.

”Jaaa!”, pep Storm af Kaprifol. ”Mot hotellbaren!”

Anförd av den späda rösten ur konter­amiralens bröst, vari två förstörda lungor med möda andades, satte sig vår lilla folkskock i rörelse.

2

Naturligtvis blev det liv när Bob Bjäre på påskaftonsmorgonen damp stendöd ned på golvet i frukostmatsalen. Efter att polisen förhört övriga gäster lotsades vi till konteramiralens glädje in i hotellets rökrum, av kriminalkommissarie Ylva Pärsson, Västerviks Kojak.

Hade vi lagt märke till något särskilt kvällen innan?

Nja, mitt enda minne av gårdagskvällens efterfest var bara den lilla röda fjäder som Bob Bjäre borstat bort från professor Hornsärvs kavajslag, med orden: ”Är du kommunist din jävel!”. Resten av aftonen förlorade sig i någon sorts brun rök. Jag hade nog varit ganska full. 

”En röd fjäder, det är noterat, fortsätt!”

Ylva Pärsson låg inte på latsidan.

Efternattens minnen var klarare. Vid tvårycket hade jag vaknat till, jag var väl kissnödig, men det var också ett satans liv i korridoren. I rummet mitt emot stod radion på, på P4. Mina bankningar på dörren var resultatlösa. Jävla dansbandsfyllo!

Från konteramiralens rum lät det ännu värre. Slaktade någon en gris därinne? Gubben kräktes, inte tu tal om annat, och inte så konstigt kanske.

Mer förbryllande var de rop som trängde ut från fru Fluffins rum: ”Dö din hund! Stor svenskmannaära! Ah, Lützen! Hämnd!”. Snackade kärringen i sömnen?

Kriminalkommissarie Ylva Pärsson slog ihop sin anteckningsbok med en smäll:

”Då tror jag vi tar och kilar upp och tar oss en titt på ert rum, fru Fluffins!”

3

Ur kriminalteknisk synpunkt framstod fru Fluffins rum som en besvikelse, åtminstone inledningsvis.

På den gröna heltäckningsmattan låg en massa tennsoldater utspridda huller om buller. Vilket slag! På skrivbordet, intill en halvtom sherryflaska, stod en liten gasolbrännare och några gjutformar i gummi.

”Ähä …”, började fru Fluffins. ”Det är som en liten hobby jag har … ähä … det behöver väl inte komma ut?

”Jag skulle nog mena på att det redan är ute”, pep konteramiral Storm af Kaprifol.

Ylva Pärsson inspekterade föremålen på skrivbordet:

”Exakt vad hade ni för er i ögonblicket innan dödsfallet, fru Fluffins?”

”Ähä … jag utbringade väl en skål för Bjäre senior, och sedan läste jag ju den där dikten.”

”Vilken dikt?”

Fru Fluffins rodnade.

”Ja, det är ju en liten släkttradition vi har”, bröt professor Hornsärv in. Varpå han deklamerade:

Påskhoran väller i skymningen

Hon är stor och tysk

och hasar i kiss

Amen

”Det är Bjäre senior som skrivit den”, fnittrade fru Fluffins.

”Så under detta skålande skulle ni, fru Fluffins, eller någon annan av er, ha haft tillfälle att byta ut Bob Bjäres frukostsked mot den här?”

Kriminalkommissarie Ylva Pärsson fiskade fram en sortimentpåse innehållande en tesked. Hon lät påsen cirkulera i sällskapet.

”Skeden är ju svart!”, pep konteramiralen.

”Ähä … det är så det blir när man äter ägg med en silversked”, menade fru Fluffins.

”Häpp!”, utbrast professor Hornsärv.” Tillhör Svenska Flottan! Denna påskrift pekar ju onekligen i en viss riktning. Jag skulle också tro att den naturliga förekomsten av ämnet vätesvavla i den marina miljön kan ha inverkat på ...”

”Idiot!”, väste konteramiralen astmatiskt. ”Inte skulle jag väl vara så dum. För simpelt!”

”Motiv har du ju”, kontrade professorn. ”Nu efter Bobs död lär du ju få råd med den där behandlingen i Staterna som du pratat om.”

”Lugna nu!”, manade Ylva Pärsson, varpå hon åter tog sig an fru Fluffins:

”Fru Fluffins, säger er ordet arsenikspegel något särskilt?”

”Ähä … Kalle Blomkvist väl?”

”Precis! Alla som läst Kalle Blomkvist vet att en arsenikspegel är en mörk beläggning av arsenik, men kanske inte att en sådan också lätt låter sig framställas med hjälp av en bit tenn och just den utrustning ni har på bordet där.”

”Ähä … av tenn och sherry, säger ni?” Fru Fluffins bleknade.

”Spela inte dum, kärring!” Professor Hornsärv var nu riktigt i gasen: ”Det är ju solklart, tanten här är ju så att säga inte ny i branschen, det är ju allmänt känt. Jag slår vad om att Bob visste något och körde med utpressning, det gör han ju alltid. Eller ja, öhum, det vore just likt honom, menar jag.”

”Tja”, funderade Ylva Pärsson. ”Nu har ju inte vår tekniker hunnit kolla skeden, men vad beträffar utpressning kan nog era kontoutdrag kasta ljus över saken, eller vad tror fru Fluffins?”

På den frågan gavs inget svar, men förmodligen var den gulaktiga pöl som nu bredde ut sig på heltäckningsmattan mellan fru Fluffins fötter besked nog.

I samma ögonblick störtade kommissarie Pärssons tekniker in i rummet, röd i synen av upphetsning och med ett papper i högsta hugg:

”Ägget är klart, och kolla resultatet! Har aldrig sett något liknande!”

4

”Men hur i helvete får man in skiten i ett ägg, utan att knäcka skalet?”

Storm af Kaprifol rev sig i tupén.

Gulan i Bob Bjäres frukostägg hade lustigt nog visat sig innehålla en ofantlig koncentration av blyoxid, nog för att ta livet av en hel labradorkennel.

”Kanske herr fjäderfäförädlaren kan svara på den saken?”, menade Ylva Pärsson med en nick mot professor Hornsärv. ”Eller om han åtminstone kunde visa oss sitt rum?”

Professorn tycktes härskna till men tog utan större åthävor täten ut i hotellkorridoren:

”Löjligt! Jag sysslar med vetenskap, inte med voodoo!”

Rummet uppvisade inga som helst spår av brottsliga förehavanden. Professorn verkade redan ha packat alla sina tillhörigheter. Sängen var oklanderligt bäddad.

Ylva Pärsson såg förbryllad ut:

”Har ni ens sovit här inne i natt?”

I tystnaden som uppstod efter kommissariens fråga bröt grannrummets radio in i samtalet:

”Det var allt för nu från P4 Kalmar!”

Kriminalkommissarie Pärsson vände sig mot professorn:

”Jag tror bestämt att vi har ett rum till att besöka. Ni råkar inte ha nyckel till det rummet också?”

5

Det var teknikern som fick äran att sparka in radioasets dörr.

Kriminalkommissarien verkade dock inte särskilt häpen över det kackel och det moln av rödorangea fjädrar som omsvärmade oss när vi tågade in i rummet.

Hon stängde av radion:

”Som jag trodde!”

Överallt i rummet, i sängen, på gardinstången, på skrivbordet, satt hönor med rödorangea fjädrar och dito ögon. På golvet stod byttor med en motbjudande och rödaktig sörja som genast fångade teknikerns intresse:

”Blymönja och havregryn, på min ära!”

Professor Hornsärv gjorde en ansats att fly men två bastanta konstaplar hade redan gripit tag om hans handleder.

”Schuckert professorn”, pep konteramiralen med särskild betoning på professorn. ”Och vi behöver väl inte kolla dina kontoutdrag?”

6

”Jävla amatörer!”

Konteramiral Storm af Kaprifol verkade en närmast förnärmad där han wobblade fram mot Västerviks centralstation i sin himmelsblå uniform som han uppenbarligen sovit i:

”Jag menar, blymönja, arsenik. Det kan ju ta veckor vettu. Tacka vet jag nikotin! Femtio Pall Mall i en kvarting Skåne, rena dynamiten och nästan omöjligt att spåra vettu.”

Han öppnade sin portfölj och visade mig flaskan som han tydligen serverat Bob Bjäre ur.

”Och inte smakar det så illa. Jag tog mig faktiskt en liten slick på prov.”

När vi vek om hörnet på Tändsticksvägen och möttes av den friska doften av vätesvavla och tång tog han sats och slungade buteljen åtskilliga meter ut i Östersjön:

”Fast jag blev väl inte direkt bra i magen av det, om man säger så.”