Samisk voodoo – en form av motstånd
Svenska kyrkan gör upp med sitt förtryck av ursprungsbefolkningen
En höstdag 1686 tog den norrbottniske kyrkoherden Petrus Noræus Fjellström med sig tre kumpaner och gick upp i fjällen på jakt efter avgudabilder.
Männen rev ett altare som tillhörde samen Erik Eskilsson. Sen bröt de sig in hos honom och lade beslag på trägudar och en så kallad trolltrumma. Men Erik Eskilsson sprang efter, tog tillbaka sina saker och kallade prästen för tjuv och rövare.
Händelsen beskrivs i en ny vetenskaplig antologi, i två tjocka band, som Svenska kyrkan tagit fram tillsammans med Umeå universitet. Det är en del i arbetet med att göra upp med det koloniala förtrycket av Sveriges samer. ”När vi har svikit det samiska folket, har vi också svikit oss själva och Gud”, skriver ärkebiskop Antje Jackelén i ett förord.
Men det intressantaste med boken är inte Svenska kyrkan och dess förtryck, utan samerna och deras motstånd mot förtrycket.
Samer är givetvis ingen enhetlig grupp. Det har funnits kristna samer ungefär lika länge som det funnits kristna sörmlänningar och dalmasar. På 1380-talet blev samekvinnan Margareta en uppmärksammad kristen profet, som i likhet med heliga Birgitta fick uppenbarelser från Gud.
Andra samer höll fast vid den traditionella samiska naturreligionen. Staten lyckades få dem att döpa sina barn och gå i kyrkan, men det var ofta bara en omvändelse på ytan.
Så länge Sverige var katolskt fanns det stora möjligheter att bevara förkristna traditioner. Det var enkelt att – som bland annat Krister Stoor skriver om – byta ut gudinnan Sáráhkká, hemmets beskyddare, mot jungfru Maria i böner och sånger. Man kunde använda namnet Sáráhkká om det bara var samer med, och Maria när prästerna hörde på. Det blev en sorts blandning mellan kristendom och naturreligion, ungefär som voodoo på Haiti, santería på Kuba och candomblé i Brasilien – som uppstod när de afrikanska slavarna lyckades få fortsätta dyrka sina gamla gudar genom att ge dem samma namn som katolska helgon.
Men efter att Sverige blivit protestantiskt i mitten av 1500-talet blev det värre. Inte minst under den mest dogmatiska perioden på 1600-talet då allt som avvek från Martin Luthers rena lära sågs som djävulsdyrkan. Protestantismen hade svårt att samexistera med den folkliga natureligionen.
Ändå gav de traditionellt troende samerna inte upp – de gömde bara undan sina trummor och trägudar.
Ibland gömde de inte ens dem. Vid undersökningar i Jokkmokk, Arjeplog och Lycksele 1687 erkände många samer öppet att de höll fast vid sina förfäders religion.
Det finns åtminstone tre fall där samer dömts till döden för religionsbrott. Men det kan jämföras med de mycket mer omfattande religiösa förföljelserna mot bondebefolkningen. Under häxprocesserna på 1670-talet avrättades hundratals icke-samer för trolldom i Sverige. Olle Sundström konstaterar att trots att samerna ansågs vara särskilt ogudaktiga så behandlades de i praktiken mildare än andra.
Det var knappast för att kyrkan ville vara extra snäll mot samerna. Utan snarare för att samerna inte lät sig kuvas så lätt.
Ibland vågade prästerna inte ens försöka. Gunlög Fur berättar om en rapport från Härnösands domkapitel på 1680-talet, som försökte reda ut varför den kristna missionen riktad till samerna hade misslyckats. Det visade sig att många präster inte vågade tvinga samerna att gå i kyrkan. Prästerna var nämligen rädda för samisk trolldomskonst.
Helt plötsligt framstår samerna inte längre som passiva offer, utan snarare som frihetshjältar.
Det är begripligt att Svenska kyrkan vill göra upp med sin historia. Men det är också viktigt att komma ihåg att i det här landet har det alltid funnits människor som gjort motstånd och vägrat böja sig för förtrycket. Där har vi något att vara stolta över.