Krisen tar fram vår inre fascist
Tegnell framställs som antingen livsfarlig eller någon som i alla lägen måste hyllas – det är osunt.
En kris är ett speciellt tillstånd. Rädslan upphäver alla normala reaktioner. Vi är så vana att veta vad som gäller, vilka spelreglerna är och hur riskerna ser ut. Nu står vi plötsligt inför det faktum att många människor kommer att dö, att det kan bli någon vi älskar och att ingen ens kan säga hur länge detta kommer att pågå.
Förlusten av kontroll skapar en situation där människor (också jag) vill att något ska hända, att någon ska handla. Sätta en slutpunkt, stänga en gräns, agera med kraft. I krisen är allt tillåtet, ja till och med efterfrågat. Ju hårdare tag desto bättre.
Kollapsen av kontroll tar fram vår inre fascist. Och situationen utnyttjas därmed därefter.
Just nu ligger en lag på det ungerska parlamentets bord som kommer att ge premiärminister Orbán oinskränkt makt på obestämd tid. Det ger stränga straff för att bryta utegångsförbudet och ger Orbán rätt att folk i fängelse för att ha spridit falska nyheter. Vad som är falskt avgörs av Orbán.
Människorättsorganisationer protesterade, Orbáns talesperson svarade att det var viktigt att undantagstillståndet inte hade någon slutpunkt eftersom man inte kunde veta hur många av parlamentets ledamöter som skulle kunna bli sjuka. Osäkerheten blir ursäkten och den finns ju där och är svår att argumentera emot.
De flesta kanske inte ens vill. Det är skönt att någon bestämmer.
I Israel har premiärminister Netanyahu lägligt stängt ner domstolarna med hänvisning till coronakrisen, som av en slump skedde det dagarna innan korruptionsmålet mot honom själv skulle behandlas. Parlamentet har också stängt och säkerhetspolisen har fått långtgående befogenheter att spåra och övervaka folk via deras mobiltelefoner. I Frankrike och Spanien hotas folk som vistas utomhus med fängelse.
I sin senaste bok The Narrow Corridor: States, Societies, and the Fate of Liberty beskriver demokratiforskarna Daron Açemoglu och James Robinson hur det går till när länder glider tillbaka till auktoritärt styre. En viktig faktor är att myndigheters självständighet och expertis långsamt undergrävs. Från att ge självständiga råd och rekommendationer, blir vetenskapens roll att ta order och smickra den som styr.
En sådan process pågår nu inför öppen ridå i USA, där Vita husets medicinska expert Anthony Fauci känner sig tvungen att linda in sina råd och rekommendationer i beröm av president Trump, vars oansvariga handlande bidrar till den katastrof som nu utspelar sig i USA.
Balansen är fin i en demokrati, mellan självständiga experter och ansvaret som alltid i slutänden vilar på de folkvalda. I Sverige värderas fortfarande kunskap högt vilket i grunden är bra. Men även här skapar rädslan obehagliga tendenser. Jag har tidigare kritiserat DN:s chefredaktör för att utifrån bristande underlag ropa på hårdare tag. Men lika illa blir det med okritiska hyllningar och personkult.
Antingen är du Team Tegnell eller inte, antingen är allt han gör förkastligt eller något som i alla lägen måste hyllas.
En sådan hållning är osund.
Som medborgare finns en sak att göra nu. Det är att tvätta händerna, hålla sig borta från gamla, stanna hemma när man är sjuk. Att agera solidariskt och ansvarsfullt betyder dock inte att man måste skriva under på att landets statsepidemiolog är Guds ofelbara sändebud. I en demokrati är rätten att tvivla och ifrågasätta lika central som plikten att efter bästa förmåga skydda sig själv och andra. Det gäller även – ja, kanske särskilt – i en kris.
Det är rädslan som tar fram vår inre fascist, vi vill så gärna ha den tröst som ges av tydliga besked. Men i stället måste vi nu acceptera osäkerheten. Trots att den gör ont.