Hennes språk gör varje händelse betydelsefull
Han Kang lyckas alltid skapa en upphöjd känsla med sin prosa
För första gången på länge kan vi se en tydlig riktning i Nobelkommitténs val. Lite tillspetsat kan man säga att pristagarlistan blivit en ungdomsgård. 2017 fick Kazuo Ishiguro, född 1954, priset – en författare mitt i språnget. Året efter tilldelades Olga Tokarczuk det – född 1962 och en av de yngsta pristagarna någonsin. Och i år: Han Kang, född 1970, som man läser med en känsla av att hon bara börjat skriva. Går man några årtionden bakåt så brukade elva miljoner ramla in i ett nära förestående dödsbo. Nu pekar priset i stället framåt – vilket känns uppfriskande.
Vem är då Han Kang? Ett svar: ett snille. Oavsett om hon berättar om vegetarianism i det moderna Sydkorea, en arbetarockupation på 1980-talet eller sin moders missfall lyckas hon alltid skapa en upphöjd känsla i sin spröda prosa. Varenda händelse som hennes språk vidrör blir betydelsefull, mystisk, transcendental. Delar av hennes produktion skulle kunna beskrivas som en spirituell arbetarlitteratur. I mästerverket ”Levande och döda” – en roman om fabriksockupationen vid Gwangju på 1980-talet – skildrar hon hur deltagarna massakreras av regimen, flyr sina kroppar och skådar sin egen död. Vid det blodbestänkta gingkoträdet utanför provinskontoret svävar andarna. Det är vackert, och jag tror inte att man tar i om man påstår att boken är ett humanistiskt bålverk i ett land där mänskliga rättigheter står lågt i kurs.
Detta är en typisk vändning hos Han – hon har en förmåga att framkalla en mytologisk undervegetation i allt hon skriver
Han Kang föddes i Gwangju men växte upp i Seoul. Under sin uppväxt fick hon se ett bondeland industrialiseras blixtsnabbt och bli en högteknologisk nation. I hennes elva böcker är detta ett återkommande tema: hur den politiska – och känslomässiga – moderniseringen inte hängt med i tigersprånget. Detta är inte minst tydligt i hennes andra mästerverk ”Vegetarianen”, där en ung kvinnas val att sluta äta kött skapar våldsamma reaktioner i hennes närvaro, till och med inom familjen. På en glasklar prosa – som liksom svävar över sidorna – skildrar Han hur allt faller samman. Efter ett tag slutar kvinnan att äta helt, övertygad om att hon håller på att förvandlas till en växt. Detta är en typisk vändning hos Han – hon har en förmåga att framkalla en mytologisk undervegetation i allt hon skriver.
Även när Han misslyckas med sina böcker kan man se en enastående potential. I ”Den vita boken” som gavs ut på svenska 2019 skildrade hon hur hennes mor tvingades begrava sin förstfödda kort efter förlossningen. Föräldrarna var utstationerade i en liten by, där modern förlöste sig själv i en dragig lärarbostad. Barnets navelsträng klipper hon med samma sax som hon, under kraftiga sammandragningar, skar till spädbarnsskjortan med. Det är en drabbande scen som Han – i en bättre bok – hade låtit bli djupt symbolisk. Men i ”Den vita boken” släpper hon den bara: låter den singla ner över sidan likt en smältande snöflinga.
Som kontrast till detta: en scen i ”Levande och döda” där Han verkligen lyckas. Ockupationen har just slagits ner, fallskärmsjägare har satts in och soldater har skjutit med eldkastare på stadens invånare. I passagen blir en fabriksarbeterska misshandlad av militärpolisen. Men efter varje slag reser hon sig, tittar sin vedersakare i ansiktet. Till slut är hon så sönderslagen att hon måste öppna sina igenmurade ögon med händerna. Det är en bild som symboliserar hela Hans författarskap.
”Människan är och lever långt värdigare än vad hon själv tror”, har den svenska arbetarförfattaren Kjell Johansson skrivit. Han Kangs författarskap handlar om just det.