Grymt tidlöst
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-16
LENNART BROMANDER ser en lyckad pionjärinsats i Vadstena
Bortsett från en exklusiv och speciell scen som Drottningholmsteatern har operainstitutionerna i Sverige vänt ryggen åt den mäktiga internationella Händel-renässansen och fegt hållit sig till sina traviator och bohemer.
Nu visar Vadstena-akademien vägen och presenterar för första gången i Sverige en modern Händel-uppsättning, och man har inte valt någon av de fyrtio operorna utan ett av hans oratorier. Utomlands har oratorierna ofta med framgång dramatiserats, och särskilt just Saul med sin svindlande vackra musik, spännande handling och fem distinkt utarbetade scengestalter.
Elisabeth Linton har tagit fasta på ett tema som går igen i nästan all Händels musikdramatik, maktens korrumperande verkan på individen. I historien om Saul och David finns det temat expressivt gestaltat, och Händel tar ut svängarna ordentligt. Linton och scenografen Magdalena Stenbeck markerar fyndigt och suggestivt tidlösheten i kraftmätningarna mellan diktatorn Saul och utmanaren David. Först är inramningen sagobiblisk för att så småningom bytas mot spansk renässansprakt och sluta i svartskjortad 1900-talsfascism. Gestalterna agerar också i enlighet med sin tidsresa, medan maktens korruption är hopplöst tidlös. När Saul väl är död tar David bara över lika misstänksamt och brutalt. Sådana grymma slutgrimaser har vi sett förr hos regissörer som Ingmar Bergman och Götz Friedrich, och efter 1900-talets erfarenheter råder ju inga goda konjunkturer för krigiska hjältar. Elisabeth Linton har säkert rätt, vi bör inte heller tro på David.
Mezzon Matilda Paulsson
är en pojkaktig David med värme i rösten men med streberpotens, medan
Anton Eriksson
kunde ha sjungit ut Sauls galenskap ännu häftigare.
Martin Vanberg
har den otacksamma men fint genomförda uppgiften att som Jon-athan gestalta den personifierade snällheten. Han dör förstås på slutet. Också hans systrar Michal och Merab karakteriseras fint.
Olof Boman
leder den utmärkta kören och den trots inledande intonationsproblem utmärkta orkestern. Litet färre strykningar i partituret hade inte varit fel, men detta är en i högsta grad se- och hörvärd pionjärinsats av Vadstena-akademien.
Opera
Lennart Bromander