Linderborg vantolkar Rysslandsrapporten
Henrik Sundbom: Vi pekar varken ut Miljöpartiet eller fredsrörelsen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2019-03-07 | Publicerad 2019-03-06
I två artiklar (7 och 24 feb) har Åsa Linderborg kritiserat Atlantic council-rapporten The Kremlin’s trojan horses 3.0, till vilken jag bidragit med ett kapitel om Sverige. Hennes senaste vantolkning är dock så grov att man undrar om hon över huvud taget läst rapporten.
I de tre volymer av The Kremlin’s trojan horses som publicerats kartläggs Rysslands inflytande på politiken i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Grekland, Spanien, Nederländerna, Danmark, Norge och Sverige. När landstudier likt pusselbitar läggs sida vid sida framträder de större mönstren, vilket kan hjälpa oss att minska vår sårbarhet och öka vår beredskap.
I merparten av dessa länder pekar skribenterna ut högerradikala rörelser som de som har närmast samröre med Kreml – Alternativ för Tyskland, Marine Le Pens Nationella Samling och italienska Lega, för att nämna några av de mest uppenbara. Påverkan sker dock inte bara mot och genom högerextrema rörelser: överallt där det finns en stark ådra av antietablissemangsidéer finns en risk för rysk uppvaktning. Det finns gott om exempel på rörelser långt till vänster som lockats in i ryska propagandasammanhang, inte sällan i oheliga allianser med högerpopulister.
Rysk uppvaktning, infiltration och finansiering är ett allvarligt problem i många länder, och det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara förskonat från försök till liknande påverkan. I rapporten slår jag dock fast att det inte finns något parti i riksdagen som kan kallas för en trojansk häst. Däremot finns det individer inom en del partier, främst SD, som agerat problematiskt och det finns utomparlamentariska rörelser med band till Kreml. Dessutom är partier med delvis överlappande agendor med Kreml tacksamma måltavlor för påverkansoperationer.
Merparten av det svenska kapitlet handlar om enskilda individer i Sverigedemokraterna, om Alternativ för Sverige, Nordiska motståndsrörelsen och så kallade alternativmedier på den yttersta högerkanten. Åsa Linderborg beskriver detta som att jag framför allt pekar ut fredsrörelsen och Miljöpartiet. Det är ren lögn.
Granskningen motiveras dock inte i första hand av antipati mot högerextrema grupperingar, utan av en ambition att granska Rysslands inflytande i den europeiska politiken. När personer från vänster-, freds- och miljörörelser samverkar med rysk underrättelsetjänst eller talar på propagandaevenemang i Moskva måste det kunna uppmärksammas på samma sätt som högerpopulisternas relationer till Ryssland skärskådas.
Henrik Sundbom
Konsult med fokus på informationspåverkan, fellow vid tankesmedjan Frivärld.
Åsa Linderborg svarar direkt: Sundbom visar en tydlig ideologisk agenda
Det är många som frågar mig vad debatten om Martin Kragh egentligen handlar om. Jag förstår alla som undrar. Frågan är både detaljerad och principiell, och så emotionell att hela saken framstår som rubbad.
Allt sammantaget är kärnfrågan i den här diskussionen att Martin Kragh, men även Henrik Sundbom, i sin akademiska gärning (eller vad man ska kalla den för) och i den offentliga debatten har likställt fri opinionsbildning med så kallade påverkansoperationer från främmande makt. Att de saknar stöd för den tolkningen utgör grunden för den kritik som riktats mot dem.
Den svenska militära underrättelsetjänsten Musts definition av påverkansoperationer lyder enligt följande: ”Samordnad och förnekbar verksamhet som initierats av en statsaktör och som har som målsättning att påverka beslut, uppfattningar eller beteenden hos en statsledning, befolkning eller särskilt utpekade målgrupper i syfte att främja egna säkerhetspolitiska mål, huvudsakligen genom spridandet av vilseledande eller oriktig information, ofta kompletterad med annat för ändamålet särskilt anpassat agerande.”
Nyckelorden är ”samordnad och förnekbar verksamhet” samt ”initierats av en statsaktör”. Något sådant har varken Henrik Sundbom eller Martin Kragh kunnat påvisa i något enda fall där de pekat ut svenska medier, politiker och opinionsbildare för att gå främmande makts ärenden.
Henrik Sundbom är en pr-konsult som jobbar för tankesmedjan Frivärld och med Martin Kragh på Utrikespolitiska institutet. Deras vetenskapande är originellt så till vida att de dels aldrig hänvisar till vetenskaplig litteratur, dels utgår från en tolkningsram som är en privatideologisk beskrivning av samhället, snarare än en ambition att på allvar belysa rysk desinformation.
Henrik Sundbom understryker i sin replik att han uttryckligen uppger i rapporten The Kremlin's trojan horses 3.0 att inget riksdagsparti är en trojansk häst (det vill säga Kremls budbärare, pro-Kreml). Följande citat ur rapporten visar motsatsen: ”Unlike in many other European countries, no openly pro-Kremlin parties sit in the Riksdag. However, several parties hold agendas that overlap with that of the Kremlin, making them vulnerable to influence operations and potential agents of influence themselves”.
Han säger att de inte ”öppet” är trojanska hästar, men anser att vissa partier har en agenda som ligger närmare Ryssland än andra. Det gäller inte minst SD, men även Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Ett citat till får illustrera: ”On the left, nostalgia for neutrality combined with large doses of anti-Americanism and Euroskepticism have prompted politicians to embrace and spread Russian narratives, propose policies in line with Moscow’s foreign policy, and resort to ’whataboutism.’ The Left Party and elements of the Green Party engage in such activities, often in cooperation with the peace movement and smaller parties outside of the Riksdag, like the Feminist Party and the openly pro-Kremlin Communist Party”.
Henrik Sundbom pekar alltså ut riksdagspartier – varav ett dessutom sitter i regeringen – som pro-Kreml, men hävdar att han inte gör det; att hans rapport avser blott enskilda individer. Det är nonsens, men det är svårt att bedöma om det är självbedrägeri eller lögn. En pr-konsult lurar sig själv lika mycket som andra.
Trojanska hästar syftar på en organiserad rysk nätverksverksamhet av organisationer och personer som stödjer ryska intressen och underminerar ett sammanhållet Europa. Om Henrik Sundbom bara hade pekat på enskilda individer hade han inte fått skriva i Atlantic Councils rapport.
Vänster, gröna och högerextrema partier, liksom fredsrörelsen och Feministiskt initiativ, betraktas alla som pro-Kreml, som i större eller mindre utsträckning går Rysslands ärenden. SD ägnas mest utrymme, men uppmärksamheten på andra organisationer är inte obetydlig. Det mest problematiska är dock inte enskilda fall, utan den genomgående ideologiska tolkningen av vad Sverige är för ett sorts samhälle.
Grundproblemet i Henrik Sundboms och Atlantic Councils verklighetsbeskrivningar är en avsaknad på sakliga undersökningar och analyser av desinformation. Texterna utmärker sig främst genom att tolka partipolitik, partirepresentanter, budskap och omvärldskontakter i vitt och svart, vänner och fiender. Det är en lika förenklad bild som SD:s föreställningar om omvärldshot och samhällslösningar.
Det finns kvalificerad forskning på det här området, men den verkar varken Henrik Sundbom eller Martin Kragh tagit del av, exempelvis en ny rapport från King’s College.
Där framkommer en långt mer nyanserad bild av rysk desinformation än den i Martin Kraghs berömda rapport från 2017, i vilken han stämplar en fri och oberoende tidning som Aftonbladet som ”Putins värddjur”. Rapporten visar att Sputnik och Russia today inte har en och samma redaktionella strategi för alla länder. De anpassar sin bevakning efter de nyhetsvärderingar som präglar länderna, till exempel migrationsfrågor i Sverige, kriminalitet i USA och politiskt kaos i Italien.
Det ger inte bara en mer nyanserad bild av desinformation, utan också en mer korrekt och vetenskaplig bild av dessa ryska propagandakanaler.
Avslutningsvis, det bästa med Henrik Sundboms replik är att den tydligt visar att han som pr-konsult representerar tankesmedjor som Atlantic Council och Frivärld, samt numera även Utrikespolitiska institutet. Av det senare kan man inte dra slutsatsen att dessa tankesmedjor är vetenskapliga, utan att även UI har blivit mer av en tankesmedja i fråga om rysk desinformation.
Den som redan var förvirrad blir nog inte rakare i huvudet efter detta replikskifte, men vissa frågor är alltför allvarliga för att tigas ihjäl också om de är svåra att sätta sig in i.
Åsa Linderborg