Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Vederverdit

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-15

Karl-Magnus Fredriksson och Mirco Andreani.

Musiken till Verdis Trubaduren är så makalöst tät och laddad, att det inte borde gå att misslyckas med den sceniskt. Men det gör det. I Stockholm har denna enastående slagkraftiga opera inte synts till på trettio år, men när det nu äntligen är dags har Wilhelm Carlsson skapat en föreställning helt utan laddning. Och det trots att det finns åtskillig skärpa och laddning i orkestern under Christian Badeas ledning.

Tafatt ställer sig sångarna i olika positioner och försöker se lidelsefulla ut. Särskilt ensemblescener kräver ju en regissörs fasta hand, men här blir de oklara och utan spänning. Scenen domineras av en stor konservburk, eller kanske är det ett torn, vars väggar öppnas och sluts kring lite varierande rekvisita.

Carlssons grundläggande idé är att se Trubaduren som en opera om hämnd, och hämnden representeras av en ängel i helsvart änglamundering, befjädrade armar och välsotat ansikte.

Ideligen ställer han sig i patetisk pose eller poppar upp bakom en sten och viftar ödesmättat med vingarna. När Leonora är på väg att gå i kloster domineras scenen av ett stort krucifix från vilket den livslevande frälsaren vänder sig runt och utdelar behagfulla välsignelser.

I soldatkören - där det sjungs alldeles utmärkt - struttar herrarna runt i kvinnokläder, medan de besjunger krigandets glada lekar. Suck!

Manrico blir en ointressant figur, när den stele georgiern Badji Maisuradze drar på med sin stora, tunga och föga flexibla tenor, medan den fina sopranen Hillevi Martinpelto knappast funnit sin idealroll i Leonoras parti. De så oändligt ljuva och hängivna höjdtonerna i sista aktens aria är här vassa och tillkämpade.

Marianne Eklöf agerar energiskt som den hämndbesatta zigenerskan Azucena men rösten blir snabbt för monokromt enformig.

En ljuspunkt är Karl-Magnus Fredrikssons greve Luna.

Skurkaktighet har han visserligen inga naturliga förutsättningar för, men han har svärtat till rösten och sjunger med vokal kontroll, lidelse och en övertygelse man gärna tror på.

Som helhet är detta dessvärre en föreställning, där alla som hyser dubier mot operakonsten får sina fördomar besannade.

Detta har vi inte nationalscenen till.

Opera

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln