Konservatismen var bättre förr
Kajsa Ekis Ekman om ideologin som kidnappats av vulgära politiker
För länge sen frågade jag statsvetaren Johan Wennström varför han var konservativ. Han sa då att det grundade sig i hans personlighet: han hade en konservativ läggning. Han tyckte inte om när saker förändrades.
Jag är precis likadan. Hela mitt liv har jag blivit djupt skakad när en butik, en park, en byggnad plötsligt försvinner och ersätts av något annat. Det kan vara en butik jag aldrig gått in i, men ändå vill jag att den ska vara kvar.
Alla kan inte ropa hurra, några måste säga ”stopp, vad händer nu?”
Jag grips av obehag när ett varumärke byter logga, och det har blivit värre med åren: jag har blivit nostalgisk i förhand. När coronakarantänen började kunde jag inte släppa tanken på att den en gång skulle vara över och hur sorgligt det skulle kännas. Hur kan ett nu, som är så mycket nu, om en sekund vara ett då?
Kanske är den urkonservativa impulsen, som så ofta är starkast hos barn och gamla, en djupt mänsklig känsla som alltid kommer att stångas mot en annan, lika djupt mänsklig drift: att skapa nytt, framskrida, utvecklas?
Och är det inte därför båda bör existera i alla samhällen? Alla kan inte ropa hurra, några måste säga ”stopp, vad händer nu?” Om konservatismen inte fanns, borde man instifta den som en myndighet, med anställda som hade till uppgift att ropa ”vänta ett tag” så fort drastiska förändringar var på väg. Inte för att stoppa framstegen, men för att tvinga oss att tänka efter.
För marxister och feminister är konservatismen en känslig fråga. Vi blir ofta anklagade för att vara konservativa när vi kritiserar kapitalismen – det kan röra sig om en ny galleria, pornografi eller surrogatmödraskap. Kastar man sig inte med hull och hår in i det nya – då sägs man ”egentligen” vara reaktionär, oavsett anledning. Det är en anklagelse som underligt nog inte går åt motsatt håll – den konservative blir aldrig anklagad för att i hemlighet vara feminist.
Det finns förvisso saker som förenar konservatism och marxism. Båda har en kritisk syn på samhälle och kultur, vilket skiljer dem från nyliberaler som ofta bara säger ja.
Både marxister och konservativa tar sig rätten att kritiskt analysera samtiden. Ofta finner de sig stå på samma sida i frågor om marknadskrafternas framfart, och förstörandet av alla mänskliga band till förmån för den ”iskalla beräkningens kalla vatten”, som Marx och Engels så poetiskt formulerat det.
Skillnaden blir dock uppenbar när jag sätter mig och studerar ett antal samtida konservativa tänkare. Austin Ruse, Douglas Murray, Fredrik Svenaeus, Ben Shapiro och Jordan Peterson har visserligen alla en friskhet i språket. Det progressiva språket befinner sig dessutom i en process av stagnation, vilket gör att för många uppfattas de konservativa, paradoxalt nog, som fräschare.
Men som marxist har man ju sina känslor som studieobjekt, inte som ledstjärna. De konservativa tänkarna, däremot, gör listor på vad de gillar och ogillar bara, och så säger de ifrån! Ingen analys av varför det blir så här, vad som ska göras, orsak och verkan. De bara tycker.
Austin Ruse kritiserar i Fake science vad han ser som vår tids pseudovetenskap. Han fnyser åt glutenintolerans, GMO-förbud och skatt på fet mat.
Ruse minns med ömhet sin barndoms myggbilar, som sprutade moln av DDT som barnen brukade leka i på gatorna. Vi kunde utrota malaria, tror Ruse, om inte ”vänstern” med sina nojor hade sett till att förbjuda DDT. Analysen verkar vara: allt som fanns när Ruse var barn är bra, allt som kommit senare är dåligt.
Douglas Murray går i The madness of crowds till storms mot universitetens förfall. I stället för kunskap är det nu trygga rum, trigger warnings och deplatforming som gäller, och Murray har onekligen många belysande anekdoter, inte minst när det gäller censur av professorer. Sedan förlorar han sig dock i minnen av hur trevligt umgänget med kvinnor var före metoo. Vilket känns något relativistiskt, för hans idealtid är ju precis densamma som gamla tiders konservativa kallade Sodom och Gomorra.
Fredrik Svenaeus hävdar i Det naturliga att ordet naturligt fått en dålig klang, när det egentligen bara är ett uttryck för sakernas tillstånd. I stället för att sky begreppet naturligt, bör man visa på hur det kan vara naturligt att vara exempelvis homosexuell eller född i fel kön – och då är det ju som det ska. Är det ”evigt”, är det bra, verkar analysen gå ut på.
Analysen har inte ens börjat, och boken är redan slut.
Ben Shapiros bok Porn generation låter inledningsvis som om en feminist hade skrivit den: han berättar mycket insiktsfullt om hur porren skadat en generation av unga, och menar att en man måste ta ansvar för sin sexualitet. Men hur det ska gå till vet han inte, mer än att förklara att han själv valt att vara oskuld fram till äktenskapet trots att han naturligtvis är en ”viril amerikansk man.”
Som marxist fylls man med avund: är det så här lätt att skriva böcker? Analysen har inte ens börjat, och boken är redan slut.
Det konservativa tänkandet visar här sina inbyggda begränsningar. Hur friskt än språket må vara, är analysen fast i en viss mall: bilden av den successiva degenerationen. De flesta konservativa analyser kan sammanfattas med: ”Det blir allt värre.” Lösningen är alltid att gå tillbaka till i går.
Allt eftersom tiden fortskrider, förflyttar sig också detta i går framåt i samma takt, vilket gör att den idealiserade tiden alltid befinner sig precis bakom nuet. Konservatismen som tänkande blir därmed slav till exakt samma fortskridande.
Men eftersom konservatismen sällan har någon kritik av de krafter som skapar detta successiva försämrande, eller kan uttala någon kritik av ekonomin, blir tänkandet hjälplöst. Det fastnar i ett beklagande av kapitalismens kulturella konsekvenser utan att våga göra upp med orsakerna.
Att omhulda imperialism men fördöma invandring, omhulda företagen men fördöma kommersialiseringen, omhulda tesen om mäns medfödda aggressivitet men avfärda kvinnor som vittnar om våldtäkt. Orsaken är helig, konsekvensen är av ondo. Det konservativa tänkandet saknar förmåga att förstå samband. Det ägnar sig i stället åt att kritisera enskilda fenomen som om de kunde försvinna enbart genom att man uttalade sitt ogillande. Kanske är konservatismen egentligen en paradox: ett försvar av kapitalismen, en kritik av dess yttringar?
Och är det därför den nu urartat till en sådan grotesk skapelse? För den politiska konservatism som på senare år skördat framgångar världen över är av en helt annan natur än den intellektuella.
Donald Trump, Boris Johnson, Jair Bolsonaro och nya KD vill gärna kalla sig konservativa, men det är inte direkt tron på en universell moral eller någon sammanhållande socialkonservatism; borta är också tanken som enligt författaren Per Landin var kärnan i konservatismen: att förändringar bör ske gradvis.
Snarare är det en konservatism som bär drag av kitsch: en bibel ska hållas upp som symbol, men inte studeras. Gamla värderingar förespråkas, men med ett språk som är mer vulgärt och oanständigt än någonsin. Det är som om traditionen blivit fetisch.
Den postmoderna konservatismen är här, menar den kanadensiske författaren Matthew McManus. I sin bok What is post-modern conservatism karakteriserar han denna till synes oförenliga fusion.
För även om de nya konservativa säger sig hata postmodernismen mer än något annat, förkroppsligar de den på pricken. De har en relativ syn på sanning: tror man inte på fakta kan man alltid hitta nya. De egna teserna försvaras, inte på vetenskaplig grund, utan oftare med hänvisning till att de är ”undertryckta” sanningar.
De postmoderna konservativa vill nämligen både göra anspråk på starka identiteter – religion och nation – samtidigt som de intar den svages position. De är alltid hotade av ”mäktiga krafter”, även om de är USA:s själve president. Hos Orbán, Bolsonaro och Trump är det ofta just det faktum att motståndarna är mäktiga som ska bevisa sanningsenligheten i deras egen tes, vilket ju inte är annat än relativism.
Den gamla gick ut på att hålla upp dörren för kvinnor, den nya smäller den i ansiktet på dem och gör ett meme av det.
Och, skriver McManus: trots att de kallar sig traditionalister, är deras viktigaste verktyg sociala medier, satir, ironi, pastisch och ordlekar. Bland de postmoderna konservativa lyser de stora systemfrågorna med sin frånvaro. Det är i stället relationerna mellan människor: män och kvinnor, vita och svarta, infödda och invandrare, som avhandlas.
Politisk debatt framstår som en grannfejd: den och den är dum och korkad, buu, en debattör ”krossar” en annan, hurra. Framför allt är den postmoderna konservatismen elak och oartig. Den gamla gick ut på att hålla upp dörren för kvinnor, den nya smäller den i ansiktet på dem och gör ett meme av det.
Jag blir nostalgisk över den gamla konservatismen, men det tycks inte de konservativa bli. De samtida konservativa intellektuella har haft märkbart svårt att förhålla sig till det här. Trots att deras ideologi tagits över av vulgära postmodernister och rena fascister, ropar de inte ut sin saknad över den gamla konservatismen.
Jordan Peterson, som kallar all relativism för en form av cancer, avstår från att kritisera Donald Trump, vår tids största relativist. Om man ändå är nostalgisk över allt – hur kan man inte vara nostalgisk när det käraste man har, ens ideologi, förstörs på det här sättet? Eller har jag fattat fel? Är kanske konservatismens kärna egentligen detta: relativismen?