Häxjakten måste få ett slut
Martin Aagård om attackerna på Aftonbladet Kultur – och om Utrikespolitiska institutets putinism
Jag börjar tvivla starkt på möjligheten att fortsätta verka i den bransch jag älskat och beundrat sen barnsben – journalistiken.
Postsanningens tidevarv, brukar trendiga skribenter kalla den tid vi lever i. Det är en överdriven formulering, men sällan har känslan av maktlöshet varit så stark som när man försöker bedriva journalistik i det 21:a århundradet.
Den direkta anledningen till uppgivenhetskänslorna är en rapport som publicerats av Utrikespolitiska institutet: Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case. En rapport som i jakten på rysk propaganda i svenska medier pekar ut Aftonbladet Kultur som en hub för Kremlvänliga desinformationskampanjer. Rapporten, som riktar oerhört grova anklagelser mot vår redaktion, har under ett par dagar mer eller mindre okritiskt citerats i nästan samtliga svenska medier.
Vi påstås vara ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’” i Sverige.
Vi påstås vara en redaktion som ”regelbundet använder sig av narrativ från rysk öppen diplomati”.
Tre medarbetare påstås dessutom vara medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet. Vilka? Vad heter de? Det får vi inte veta. Trots anklagelserna är nämligen rapporten märkligt summarisk i sina formuleringar.
Rapportförfattarnas främsta anklagelse mot Aftonbladet Kultur är dock att vår rapportering om krisen i Ukraina haft fascism som huvudtema.
Sant är att vi tidigt skrev om fascistiska rörelser i Ukraina. Den som vill veta mer om detta kan läsa Timbro-anknutne Stefan Olssons rapport Vilseledning – kriget i Ukraina i svenska medier, en bok på samma tema som Utrikespolitiska institutets, men som kommer fram till en annan slutsats.
När Aftonbladet Kultur skriver om fascismen i Grekland, Ungern, Polen, Spanien, Ryssland och Sverige är det sällan några problem, men vid den ukrainska fascismen går alltså Utrikespolitiska institutets gräns. Den mest grundläggande journalistiska instinkten – att hitta en egen story – blev plötsligt en grogrund för misstankar.
Påståendet är dessutom en stor lögn. Bara en direkt amatör på medial rysslandsbevakning kan hävda att våra tyngsta texter om Ukraina handlat om fascism.
Som enda svenska redaktion hade vi tidigt fötter på marken i landets östra delar (25 juli 2014). Vår frilansreporter Mika Velikovskij, skribent bland annat för regimkritiska ryska Novaja Gazeta, kunde visa exakt var de ryska vapenleveranserna till separatisterna anlände, han kunde avslöja kosackskolornas roll som regimens mellanhand för att smuggla in ryska soldater i separatistområdena.
Samme skribent skulle sedermera avslöja hur Putins barndomsvän Sergej Roldugin gömt undan ofantliga summor pengar för presidentens räkning, som en del av Panamaskandalen (4 maj 2016). 2014 skrev Velikovskij en stor artikel för oss om hur Putin attackerar yttrandefriheten genom att censurera internet (27 sep).
Det här har rapportförfattarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg inget intresse av att berätta. Istället plockar de ut en handfull citat ur texter publicerade under flera års tid för att driva hem sin tes.
Exempel: I en artikel som handlade om hur den ukrainska tidningen Vestis redaktion vandaliserats av säkerhetstjänsten på grund av ett reportage regeringen inte gillade – ett slags attack som alla demokrater fördömer när det sker någon annanstans i världen – användes formuleringen ”och en lista på förbjudna ord har upprättats” (16 sept −14).
Denna formulering pekar Kragh ut som falsk och Kremlvänlig. Det är synnerligen märkligt, för någon liknande formulering går inte att hitta i den ryska propagandan.
Uppgiften att Vesti fått reprimander för sitt språkbruk från myndighetshåll kommer från en källa som inte vill vara öppen på grund av risken för trakasserier. Det hade Kragh lätt kunnat få bekräftat om han kontaktat oss, vilket han aldrig gjorde.
Det här betyder inte att vi inte begått misstag.
I oktober 2014 publicerade Aftonbladet Kultur en artikel som inleddes med stycket:
”I Kiev känns kriget mot separatisterna i östra Ukraina långt borta men ändå närvarande i alla propagandaaffischer och enorma billboards som dränker staden i budskapet: Ukraina är ett enat land.
– Om det påståendet vore sant skulle affischerna inte behövas, säger Maria från det numera förbjudna socialistpartiet Borotba.”
Enligt Martin Kraghs rapport är formuleringen ”det numera förbjudna socialistpartiet” Borotba ytterligare ett bevis på att Kreml kontrollerar Aftonbladet Kultur – eftersom partiet inte är förbjudet.
Formuleringen var onekligen illa vald. Vad artikelförfattarna syftade på var att Borotba fått sina kontor stormade, att medlemmarna förföljts av polis, mördats, fängslats och tvingats fly landet. De jagades av nationalister som ansåg dem vara fiender till den ukrainska nationen.
Kragh har helt rätt i att partiet under 2014 var lagligt. Vid tiden för artikeln ansåg sig dock partiet inte ha möjlighet att verka öppet. I dag är det mer eller mindre nedlagt.
Artikelförfattarna ångrar formuleringen, men det var inte på grund av instruktioner från Moskva den hamnade i tidningen. Att Borotba skulle vara förbjudet är nämligen ingen uppgift som förekommit i den ryska propagandan.
Kragh och Åsberg har hittat ytterligare ett misstag.
Två dagar efter Janukovitjs fall 2014 beslutade Ukrainas parlament att ta bort möjligheten för landets regioner att ge ryska status som ett av två officiella språk – vilket väckte stor uppmärksamhet i landets östra och södra delar. I en artikel i Aftonbladet förekom då uppgiften att ryska som minoritetsspråk, inte som majoritetsspråk, därmed förbjudits.
Det misstaget upptäckte vi själva och det rättades till inom ett fåtal timmar efter att texten publicerats.
Misstag begås dagligen i Aftonbladet. Den här gången blev ordet majoritet minoritet och förföljelse blev förbjuden. Men bara i en lätt paranoid tankevärld blir de bevis på att Kreml styr vår rapportering.
Men Kragh och Åsberg nöjer sig inte med att leta efter felaktiga formuleringar. De förvanskar till och med citat för att driva hem sin tes. Genom att ta en mening i underrubriken på en av mina texter vars poäng är att Krim borde förblivit ukrainskt försöker de bevisa motsatsen – att jag hävdar att Krim bör tillhöra Ryssland.
Genom att rycka ut en (1) mening ur mina tre reportage från Krim försöker de hävda att jag mörkat den ryska närvaron på Krim.
Jag gillar verkligen inte att marknadsföra mina egna artiklar (det finns inget lättare sätt för en journalist att irritera omgivningen och få sina kolleger att lämna rummet) men jag har hamnat i den bisarra situationen att jag faktiskt tvingas skryta lite (stackars mig).
Jag var den förste svenske journalist som pratade med en rysk officer inblandad i operationen för att överta Krim. Jag var först i Sverige med att skriva om hur Ryssland börjat använda antifascistisk retorik från fyrtiotalet mot den ukrainska regimen. Jag var först med att lyfta tatarernas situation på det ockuperade Krim.
Men genom att bryta ut en enda mening ur mina texter lyckas alltså dessa amatörer få det till att jag sprider rysk propaganda – när jag tvärtom var först med att skriva om just den ryska propagandan.
På en direkt fråga till Martin Kragh om varför han inte kontaktat oss om hur vi jobbar och vilka våra öppna källor är, får jag svaret att han inte behöver göra några intervjuer eftersom hans studie baseras på ”text- och nätverksanalys”.
Jag vet inte vad det betyder, men metoden är uppenbart att han gissar och bedriver guilt by association.
Men det är betydligt värre saker än min fåfänga som attackeras i rapporten.
Det grövsta påhoppet görs på en av Aftonbladet Kulturs frilansskribenter, Aleksej Sachnin.
I rapporten har han anonymiserats och kallas ”Andrej”, trots att han vid ett flertal tillfällen öppet och gärna diskuterat de anklagelser som riktats mot honom.
Sachnin är politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten, men enligt rapporten är han egentligen en sorts Putinagent. Vänsterfronten ska nämligen vara ett ”falskt” parti som konstruerats av Kreml för att … ja, för att … det framgår inte riktigt.
Sant är att Vänsterfronten var en av de drivande krafterna bakom Bolotnajaprotesterna som 2012 brutalt slogs ner av regimen – protester där de samarbetade med den liberala oppositionen. Ingenting har hotat Putin så mycket som dessa folkliga demonstrationer.
Tillsammans med författaren och journalisten Per Leander har Aleksej Sachnin skrivit ett flertal regimkritiska artiklar om rysk politik för Aftonbladet Kultur.
Han har bland annat skrivit om sin vän, den mördade liberala oppositionspolitikern Boris Nemtsov (textanalys à la Kragh: sprider Kremls narrativ). Han har skrivit om de maktspelare som ligger i startgroparna för att ta över efter Putin (textanalys à la Kragh: Kremls nyttiga idiot). Han har skrivit om en internationell högerextrem kongress i Sankt Petersburg och hur ryska myndigheter uppmuntrar fascistiska rörelser i Europa (textanalys à la Kragh: Putins hantlangare).
Per Leander har för Aftonbladet Kulturs räkning träffat exilpolitikern Ilja Ponomarjov, den ende Dumaledamot som röstade mot annekteringen av Krim (textanalys à la Kragh: Putins knähund).
Det hederliga i en sån här extremt känslig historia vore naturligtvis att kontakta Sachnin som mer än gärna diskuterar de bisarra anklagelserna. Men Utrikespolitiska institutet maskerar hellre namnet och gör lite ”textanalys”.
Varför beter man sig så?
Det finns egentligen bara en förklaring.
Kragh och Åsberg litar helt och hållet på uppgifter som kommer från Sverigedemokraten Egor Putilov, känd för att bland annat skriva debattartiklar under falskt namn. Putilov är nämligen den enda källan till narrativet att Sachnin är en sorts underhuggare till Kreml. Ett narrativ Putilov lyckats sprida i tidningarna Arbetaren, Aftonbladet och i några ryska magasin. Rapportförfattarnas enda bevis för tesen är mycket riktigt en hänvisning till en artikel som baseras på Putilovs anklagelser.
Vänsterfronten har bland annat fått stöd från Carl Bildt som jobbat för att frige partiledaren Sergej Udaltsov ur ryskt fängelse (Aftonbladet Kulturs intervju med Udaltsov intresserar inte heller Kragh). Det är naturligtvis fullt möjligt att Bildt också är en del av den putinistiska konspirationen. En annan möjlighet är att Putilovs historia är osann.
Utrikespolitiska institutet har satt sitt goda namn på denna smörja och den sprids glatt vidare av Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter. Han förtiger helt att hans egen tidning kritiseras i rapporten för att ha spritt en falsk rysk nyhet om att Carl Bildt skulle bli premiärminister i Ukraina. En nyhet baserad på en förfalskad mejlkonversation mellan svenska diplomater.
Expressens kulturchef Karin Olsson applåderar förtjust attackerna på Aftonbladets Kulturs pressfrihet. Martin Jönsson, ytterligare en mellanchef på DN, ryggdunkar henne på Twitter. Förhoppningsvis är båda omedvetna om att det twitterdrev de piskar upp kan innebära direkta faror för våra medarbetare.
För så är det.
Flera av våra medarbetare lever med konkreta hot från den ryska regimen. De riskerar att förlora sin försörjning och i värsta fall fängslas för sina texter. Men i Sverige kämpar Utrikespolitiska institutet och DN:s chefredaktör för att undergräva deras trovärdighet.
Jag tror inte detta är en ondskefull konspiration. Jag tror det beror på ren inkompetens, en gedigen okunskap om journalistik. Jag tror det beror på slapp och fördomsfull ”text- och nätverksanalys”. Jag är till och med beredd att köpa formuleringen att vi lever i postsanningens tidevarv.
Vad det än beror på så måste denna häxjakt upphöra nu.
Att ett institut med statlig finansiering smutskastar enskilda journalister och försöker dirigera vilka ämnen de får och inte får skriva om, det är ren och skär putinism.