Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Det är svårt att ta död på musiken

Elegant koreograferad middag på Confidencen

Anders J Dahlin och ensemble hyllar musikens skyddshelgon på Confidencen.

När romarna skulle avrätta Cecilia, sedermera helgonförklarad, i början av 200-talet fick de kämpa. Först stängde de in henne i ett överhettat badhus – förgäves. Därefter försökte de halshugga henne – tre gånger. Hon sjöng i tre dagar till Guds ära innan romarna blev av med henne.


Under medeltiden blir hon tack vare sin såväl musikaliska som religiösa ihärdighet musikens skyddshelgon. Hennes namn finns naturligtvis i världens äldsta musikaliska akademi, Accademia Nazionale di Santa Cecilia, grundat i Rom 1585 och fortfarande vid gott liv. Föga förvånande har ett otal kompositörer hyllat henne.

Henry Purcells ode Hail! Bright Cecilia! är en av de mest kända verken tillägnade helgonet. Med text av Nicholas Brady (efter John Dryden) är det en provkarta på de olika musikaliska idiom som var tillgängliga för en engelsk tonsättare i slutet av 1600-talet. Den purcellska pulsen är framträdande i alla de musikaliska samtal som sångare, kör och instrumentalsolister för med varandra.

Confidencens uppsättning under festivalen präglas av verkets eleganta lätthet och rörlighet. När Olof Boman slår in orkestern dyker utanför fönstren några figurer i commedia dell’arte-masker upp. De smyger in och vartefter skapas en teatral föreställning där kör, solister och musiker ledigt förflyttar sig under de olika satserna. Man använder scenen såväl som publikutrymmet. allt i en musikalisk koreografi av Sara Ekman.


Leif Perssons kongeniala scenrum har hämtat inspiration från (någorlunda) sofistikerade samkväm ur historien, från 1700-talets middagar med underhållning och lekar till Cecil Beatons fotografier.

Med Anders J Dahlin som den främste bland likar ljuder hans höga tenor så snyggt att till och med Purcell borde ha blivit nöjd. Ariorna, ska man veta, är alls inte så lätt att sjunga som de här låter. Carl Ackerfeldt och Anna Zander gör också extra bra ifrån sig, liksom kören och och orkestern. En knapp timme av utsökt musikalisk och scenisk halt. Det är svårt att ta död på musiken.