Det finns ingen gudomlig rättvisa
Kravet på jämlikhet inom konsten är en utopi
Det finns något bestickande välbekant med Martin Aagårds så i och för sig avslöjande artikel om den klassiska musiken, dess gråhåriga tyska orättvisor och dess skinande samtida svenska bortbytingar. Den sortens stridsskrifter spelar alltid på samma rollregister. Den underförstådda Gudomliga rättvisan, alltid i rollen som den avgörande undertexten. Det allomfattande Polisprotokollet, som ska belägga den Gudomliga rättvisans frånvaro på scenen, utan att nämna den vid namn. Brahmsgubben själv spelar ingen roll. Han är ju död, och döda hans upphovsrättigheter. Det är inte hans fel att han spelas. Han får bli sinnebilden för sina gråhåriga företrädesvis tyska (några ryska) manliga tonsättarkollegor. Och så publiken (som ju kritiken strängt taget bara är en extra distinkt högljudd del av), kommersen, utövarna, upphovspersonalen, och så kulturpolitikerna.
Exakt var klämmer då skon? Jo, på samma ställe som på den svenska filmens, den svenska poesins, den svenska teaterns skodon: i frånvaron av Den gudomliga rättvisan.
Den gudomliga rättvisan vore ju att publiken älskade och krävde att det på de svenska konserthusen spelades en perfekt avvägning av gammalt och nytt, tyskt och rysk och svenskt, kvinnligt och manligt, gråhårigt och lockigt, och att det just därför spelades sådan musik. Den innebure också att svenska diktsamlingar inte sålde i 90 exemplar, utan i 9 000, 90 000, därför att läsarna älskade poesi. Så att förlagen skulle slåss om alla diktskrivande debutanter.
Eller att summan av årets svenska filmer både kunde uppvisa en perfekt representation av kön, etnicitet, sexualitet, religion, funktionsförmåga och varför inte klasstillhörighet, bostadsort och kosthållsspreferens, och dessutom tillverkades av de rätta representanterna. Och att publiken samtidigt till 100 procent älskade just de filmerna, så att Filminstitutet inte längre behövde några filmkonsulenter, utan kunde dela ut pengarna direkt i enlighet med Polisprotokollet.
Varför finns det då ingen sådan gudomlig rättvisa? Jo, förstås, för att alla - Gud ske lov! - på sina håll sätter sina käppar i hjulet. Den konservativa, obildade och underbara publiken. Den gnälliga kritiken. Den missgynnade och missnöjda upphovspersonalen. De underbetalda utförarna. De penningstinna kommersiella aktörerna. Och så de (stackars?) kulturpolitiker som måste göra sitt allra bästa för att hålla Den gudomliga rättvisan under armarna.
Och svaret? Finns alltid i kampen. Aldrig i slutändan.
