Ingen skulle nominera en poet till Fotbollförbundet
Åsa Linderborg:
Det är många som har åsikter om vad kulturjournalistiken ska vara. Starka röster kräver att den ska ”breddas och bli mer lättillgänglig”. Så talar man aldrig om till exempel sport- eller ekonomijournalistik. Sånt ska självklart skrivas av experter för en initierad publik. Och varför skulle det inte vara så?
Men när det gäller kultur blir man tvärtom provocerad just av dem som kan nåt. De bildade anses obegripliga, tråkiga, snobbiga eller irrelevanta: ”Ta in nån som sätter lite fart!” Man kan placera en finansdandy i Statens kulturråd, men att på motsvarande sätt låta Marianne Lindberg De Geer ta plats i Sveriges exportråd vore omöjligt. Ingen skulle få för sig att nominera, låt säga, Jesper Svenbro till Svenska Fotbollförbundet.
Inte sällan kommer kravet om popularisering från (ledar)skribenter till höger, av det enkla skälet att de ogillar kulturens och kulturjournalistikens samhällskritiska potential: ”Kulturen ska ägna sig åt kultur”. Det vill säga: man ska roa, inte oroa. Rensa bort allt som kan ge intryck att en annan värld är möjlig.
Men lika förkastlig är aversionen mot att kultursidorna även ska ägna sig åt populärkultur – en surmaga inställning som kan höras från alla ideologiska håll. Jag delar rädslan med dem som befarar att gränsen mot nöjesbevakningen suddas ut, men frågan är inte vad man kan skriva om, utan hur man gör det. En demokratisk människo- och kultursyn måste ta allas kulturkonsumtion på allvar; att skriva om ett publikt tv-program kan vara lika relevant som att uppmärksamma en diktsamling.
Problemet är att det är svårt att skriva bra om populärkultur. Vad alla inte fattar, är att också den kräver bildning och/eller en analysförmåga som grundas i en medveten samhällssyn. Är den inte idédriven får den inte mer än nyhetskaraktär och borde inte kunna konkurrera ut annat material. Man måste veta varför man ska ägna sig åt Desperate Housewives (frågor vi i ärlighetens namn borde ställa om all sorts kulturbevakning). Det finns med andra ord ingen anledning att lägga ribban lägre för populärkulturen; även där måste man vara seriös och problematiserande. Det är bara när den triviala kulturen ger upphov till en lika trivial journalistik som det finns anledning att känna fruktan.
Själv skräms jag lika mycket av dem som tycker att kulturjournalistiken ska vara en småputtrig konsumentupplysning för den medelklass som inte orkar eller vågar söka sina egna bildningsvägar. Eller lika illa: de bildningsaristokrater som i smyg tittar på Top Model samtidigt som de vill ha en finexklusiv kultursida som gränsvakt mot de stora folklagren – som inte är så obildade som många tror.