Skuldbelägg för guds skull inte män i grupp
Tur att Jörgen Huitfeldt inte representerar alla
Det är synd om mannen igen! Nej, jag är inte ironisk: det är synd om gemene mansman som får se sig representerad av Jörgen Huitfeldts trevande tankar på DN:s ledarsida.
Texten är inte helt lätt att sammanfatta. Den vill lägga beslag på så många kakor som den redan glufsat upp, och det finns nästan för många halmgubbar – förlåt, inte alla halmmän – för att bemöta dem.
Men kokar man ner texten till sin manliga essens låter det såhär: den manliga normen är ändå bra, för den har gett oss Spotify och militären. De exemplen drar Huitfeldt ur fickan för att visa hur trist världen annars varit. Han kan sträcka sig så långt som att det ibland kan slå över i stalking och misshandel (fast ändå inte – det är mest invandrare som slår), men några ägg och kvinnoskallar måste man väl ändå få knäcka för att göra en smaskig omelett?
Utan Daniel Eks manliga risktagande hade Sverige varit fattigare, menar Huitfeldt, som nog missat att Spotify ägs av ett holdingbolag i Luxemburg. Just för att undvika att berika Sverige. Är skattesmitande och exploatering av andras kreativitet verkligen höjden av manlig dygd? Tillåt mig att tro mer om mannen än så.
Militären då? Våld behövs ju ibland för att lösa en konflikt, enligt Huitfeldt. I dagarna bombar en av världens mest progressivt könsneutrala arméer skiten ur Gazaremsan, med ett våld som rimligtvis borde ha löst konflikten för länge sedan, om det var det det hängde på.
Det militärindustriella komplexet bygger, som de flesta vet, på de tveksamma dygderna avhumanisering av fienden och att den menige är räddare för befälen än för att själv dö. Blott så får man människor att slå ihjäl varandra. Enligt all vedertagen forskning försöker de flesta soldater aktivt undvika att skjuta fienden, eftersom det – för män så väl som för kvinnor – är något oerhört och gränsöverskridande att döda någon. Man skulle kunna kalla det ett allmänmänskligt drag, ett som är så vanligt att det krävs strikt träning och mängder av propaganda för att bryta tabut.
Om inte den kakan smakade finns andra att knapra på i fikaburken på DN. Mannen tar första steget i relationen! Det kanske ligger något i det – tack för alla oombedda kukbilder. Och mannen är den som går upp på natten för att undersöka konstiga ljud (nej, jag hittar inte på – detta är ett autentiskt argument direkt ur texten). Vänta, va? Rimligtvis går man upp tillsammans, med varsitt tillhygge, eftersom två är bättre än en om det skulle vänta något hotfullt i skuggorna?
Men ändå. Inte ska vi, som Huitfeldt oroar sig för, skuldbelägga alla män, som då riskerar tappa sugen att bidra i kampen mot kvinnovåld. Inte alla män skyller på invandrarna för att det finns problem i patriarkatet. Inte alla män kräver applåder för sin blotta existens. Inte alla män har en skatteskygg miljardär till förebild. Nej, skulden ska läggas där den hör hemma: hos Huitfeldt, som skrivit en text så tankeslapp att den tack och lov inte representerar något annat än honom själv.