När barbarerna var vi
Tv-serien ”Barbarer” ger en glimt av hur idén om ”västvärlden” styr oss i dag
”Die Römer nannten sie Barbaren”, romarna kallade dem barbarer, heter det i inledningen till den nya tyska serien ”Barbarer” (Netflix).
Det sätter tonen direkt: Det är vi mot Rom.
Barbarerna syftar på de germanska folkgrupperna på östra sidan Rhen, om vilka vi vet påfallande lite eftersom alla skriftliga källor är just romerska, men som vi genom århundraden av historieskrivning och inte sällan historieförfalskning gärna ser som våra förfäder.
Det romerska imperiet har dragits i smutsen med viss regelbundenhet sedan sandalfilmernas godzillor ”Spartacus” (1960) och ”Ben-Hur” (1959), men sällan med sådan konsekvens som här. Romarna utmålas som så grymma och drivna av herrefolksmentalitet att de inte nöjer sig med att utplundra de underlydande germanbyarna utan också förnedrar dem. Den romerska örnen ska kyssas på knä, germanernas försök att tala latin hånas och till och med de allierade föraktas djupt.
Hade Rom segrat, hade vi talat något slags rotvälskfranska och varit katoliker även här i Ultima Thule, tänker man sig gärna
Hela serien bygger på att trissa upp denna romerska ondska så att vi i slutändan rättmätigt ska få njuta när Arminius, i tysk historia mer känd som Hermann, och hans upprorsmän tar sin gruvliga hämnd. För evigt skrevs de in som hjältarna från Teutoburg i den långa rad slag, från Marathon och Salamis, till Poitiers, Azincourt eller Stalingrad, som vår historieskrivning gärna mytologiserat som helt avgörande.
När tre romerska legioner år 9 förintades av en tillfällig allians av ”germanska” grupper – samlingsbegreppet germansk var ett pådyvlat romerskt påhitt, som så småningom fick fäste – drogs gränsen för imperiet. Hade Rom segrat, hade vi talat något slags rotvälskfranska och varit katoliker även här i Ultima Thule, tänker man sig gärna.
Det liknar hur slaget vid Poitiers 723 och det vid Wien 1683 blivit symboler för hur ”kristenheten” stoppat olika vågor av väpnad muslimsk expansion i Europa och i dag är heligförklarade årtal inom den muslimfientliga rörelsen. Minns hur Anders Behring Brevik döpte sitt manifest till ”2083”.
I sak är sådana uppladdningar av enskilda händelser alltid tvivelaktiga, inte minst eftersom både de germanska och de muslimska krigen, om man kan kalla dem så, fortsatte också efter dessa påstått avgörande slag.
Kanske är den mest passande liknelsen i modern tid slaget vid Dien Bien Phu 1954, där ett koloniserat folk för första gången tillfogade en kolonialmakt verklig militär skada.
Händelserna vid Teutoburg visade att romarna inte var oslagbara.
Som underhållningsdrama trampar barbarerna på i leriga hjulspår av Robin Hood-modell, med ett förutsägbart triangeldrama, enkla konfliktlinjer, rättfärdig gerillakamp i skogarna och måttliga skådespelarinsatser. Serien är betydligt mindre karismatisk än den mer utflippade ”Britannia”, som med sina drogande druider och fantasyinslag spinner kring samma antiimperialistiska grundtema.
Skönheten ligger i en god omsorg om detaljer – även om man kompromissat genom att införa stigbyglar flera hundra år för tidigt – och då i synnerhet det underbara faktum att romarna talar klingande klassiskt latin med hårda c-ljud och med trovärdig italiensk accent. Inte nog med det: enligt den kanadensiska latinprofessorn Alexander Andrée skiftar de också skickligt mellan högspråk och vardagsspråk, där de sväljer ändelser och diftonger, beroende på situation.
Jag misstänker att det är just latinet som med åren ger serien en hedersplakett i filmhistorien.
Det är naturligtvis inte alldeles oskyldigt att väcka nationella myter till liv och damma av ett dött språk i en tid av nationalistisk mobilisering och växande kulturkonservatism. Och det är inte svårt att se serien som ett uttryck för en pånyttfödd tysk nationalism (huh!), med sin hyllning till det gamla Germaniens vilda skogar, gudar och hjältar, så populära i det protonazistiska och nazistiska riket.
Men jag tycker nog serieskaparna balanserar på rätt sida och, avsiktligt eller ej, lyckas säga något helt annat om vår tid.
Standardberättelsen på våra breddgrader är den om ljuset från Rom. Om hur Europa vilar på en grekisk-romersk civilisation, som omskrivits till kristendom, och senare till en välsignad ”västerländsk” marknadsdemokrati, men hela tiden med överlägsen filosofi, litteratur och teknologi. Detta i kontrast till folken ”utan historia”, ett begrepp som antropologen Eric Wolf 1982 myntade om de koloniserade folkgrupper som européerna tog sig rätten att definiera utifrån och som inte hade makten att beskriva sig själva.
Än i i dag associerar vi européer ofta den fattiga världen med sönderfallna stater, korruption, förtryck, diktaturer, fattigdom och terrorism, och med människor som ska förmås att se upplysningens rätta väg, i bästa fall via handel och bistånd, i värsta fall med bomber.
På samma sätt definierar germanernas ”barbari” den romerska världens ”civilisation”. När man i tv-serien lyckas vända på innehållet i dessa begrepp så att våra sympatier och vår identifikation hamnar hos barbarerna rämnar det gamla förment universalistiska vi:et.
”Vi” var inte romare. ”Vi” var de Andra. ”Vi” var människorna som bara beskrivits av erövrarna.
De lyckas till och med i detta hårda patriarkat stoppa in en egensinnig sköldmö, fjärran från söderns undergivna violer, som symbol för den mer frigjorda nordliga kvinnan
Jag menar det inte i bokstavlig mening. Det finns ingen nu levande svensk eller tysk som har med cheruskernas och markomannernas bravader att göra. Deras värld var en annan, deras kultur var inte vår. Men det känns ändå så, inte minst som serien smeker nationella stereotyper medhårs. Herregud, germanerna talar ju modern tyska, dricker öl, skränar som på vilket oktoberfest som helst och klär sig som vikingar! De lyckas till och med i detta hårda patriarkat stoppa in en egensinnig sköldmö, fjärran från söderns undergivna violer, som symbol för den mer frigjorda nordliga kvinnan.
Det är förrädiskt lätt att känna sig hemma.
Men också nyttigt. Att vara barbaren kan ge en glimt av hur idén om ”västvärlden” styr oss ännu i dag, i stort och smått. När USA går i krig är det våra krig, när de väljer president är det nästan vår president. När ”västländer” attackeras berör det oss mycket djupare än terrordåd och massakrer i Afrika eller Asien, och rapporteras tusenfalt större i våra medier. Vi känner (i bästa fall) namnen på franska politiker och tyska författare och betraktar lutande tornet i Pisa som en sevärdhet, men vet föga om Tenochtitlán eller namnet på Japans premiärminister (inte googla nu!). Och självklart stoltserar vi med engelska som andraspråk. Und so weiter, förlåt, et cetera.