Ebba Buschs ofrivilliga fuck you-finger
Högern har råkat visa Erdoğan var skåpet ska stå
Livat blev det i alla fall, när Sverigedemokraterna bestämde sig för att begära misstroendeförklaring mot Morgan Johansson.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna hakade på, man vill ju inte framstå som en mespropp, inte under ett valår. Entusiasmen kändes kanske lite tillkämpad men har man sagt att man ska vara tuff är det förstås upp till bevis när Jimmie Åkesson spänner musklerna.
Även om man känner sig lite obekväm.
Ebba Busch försökte ta sig ur den känslan genom att ge statsministern ett motbud. Snälla schyssta rara, kicka Morgan så lovar vi att vara supernice mot dig ända fram till valet.
Busch erbjöd sig till och med att ”hjälpa till” med Sveriges Nato-ansökan. Nobelt!
Ännu mindre bekväm framstod hon när hon pratade med medierna på tisdagen, innan omröstningen om Morgan Johansson ägt rum. Hon förklarade att hon var tvungen att försöka fälla justitieministern av rent strategiska skäl. Hon kunde inte ”upplevas rädda kvar” honom, sa hon. Sen försökte hon rikta strålkastarljuset mot Ulf Kristersson i stället. Han om nån borde vara den med ångest. ”Det hade varit lättare för Moderaterna” att backa, konstaterar Busch. För Kristersson ska ju vara den vuxna i rummet.
Men Kristersson vill inte under några omständigheter blotta sin osäkerhet och flexade i stället sina mentala biceps: Morgan Johansson borde inte ha suttit kvar ”i en normal demokrati”, slår moderatledaren fast. Vad vi har att vänta från Kristersson i valrörelsen nu, när han identifierar sig som oppositionell i en trasig demokrati, blir spännande att se.
Så nu när allt det livade är över då. Vad blev kvar? En viktig grej:
Högern gjorde mig en tjänst. Inte bara mig, utan alla Nato-motståndare i Sverige. För återigen har den politiska vilden Amineh Kakabaveh hamnat i politikens centrum och fått avgöra i riksdagen. Den makten har hon använt för att tvinga sossarna att bedyra att avtalet med Kakabaveh från i höstas, i samband med den senaste stora regeringskrisen, fortfarande ligger fast.
Sveriges ska alltså fördjupa sitt samarbete med det kurdiska politiska partiet PYD. Och Socialdemokraterna vidhåller att det är ”oacceptabelt” att frihetskämpar som sympatiserar med YPG /YPJ eller PYD klassas som terrorister.
Detta, och att Kakabaveh överhuvudtaget blir avgörande för regeringen igen, är alltså ungefär allt som Turkiets president Erdoğan hatar med Sverige.
Allt som gör att han vill förvägra Sverige medlemskap i Nato.
Därför vill jag, såhär strax efter nationaldagen och när Den blomstertid nu kommer snart dånar fram över landet trots allt rikta ett tack till de partier som drog igång spektaklet.
Ett politiskt hantverk så imponerande att det ofrivilligt kokat ner till ett stöddigt fuck you-finger riktat mot Erdoğans krav på svensk underdånighet.