Här är pakten som startade slakten
Åsa Linderborg: Därför tiger högern om överenskommelsen i München och skyller kriget på Sovjet
Det är svårt att få rätsida på de motstridiga uppgifterna huruvida Putin var inbjuden eller inte till minneshögtiden av Auschwitz befrielse, men frågan var en bisak i min artikel om andra världskriget (Aftonbladet 2 feb).
Huvudfrågan är den nya högertolkning som säger att kriget var “diktaturernas kamp” och att det var hugget som stucket vem som vann.
Stefan Ingvarsson menar motsatsen. Den som, likt jag, känner tacksamhet över att Sovjet vann kriget, ger uttryck för Moskvas historieförfalskningar (Expressen 4 feb).
Till den ryska indoktrineringen räknar Ingvarsson påståendet att Hitler bar det huvudsakliga ansvaret för andra världskriget. Molotov-Ribbentroppakten menar han gör Stalin lika medskyldig.
Ska man förstå Sovjets utrikespolitik (och inrikespolitik) före kriget måste man ta med några viktiga skeenden.
Vid tiden för pakten var större delen av Europa mer eller mindre fascistisk. I Tyskland hade samtliga borgerliga partier, liberaler som konservativa, 1933 godkänt Hitlers fullmaktslagar som gjorde honom till diktator. De kvarvarande borgerligt demokratiska staterna hade genom sin blockad av det demokratiska Spanien gett Franco fritt fram att, med hjälp av tyska och italienska trupper, krossa republiken.
Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.
Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.
Det är talande att Ingvarsson inte nämner det här avtalet, i den nya högertolkningen av historien har den ingen plats. Det är därför så många tittare står förbryllade inför en scen i Mad Men (säsong 6). Don Draper sabbar en affär med en biljätte och gör en fräsande jämförelse med München 1938: ”Vi gav tyskarna allt de ville ha, men då ville de bara ha mer.”
München 1938 var en lika viktig förutsättning för världskriget som Molotov-Ribbentroppakten. Det är skälet till att högern inte vill tala om den.
Stefan Ingvarssons perspektiv är ett uttryck för tidens strömningar, en allt grövre historierevisionism som föddes med den upprivande tyska historikerstriden på mitten av 1980-talet.
Historikern Ernst Nolte menade i stort uppslagna tidningsartiklar att vi inte ska moralisera över nazismen, i stället ska vi historisera den. I hans tappning var nazismen närmast ett försvarskrig mot kommunismen. Sociologen Jürgen Habermas svarade, att Nolte försökte rehabilitera en urgammal nationalism och urskulda nazismen.
Vetenskapligt vann Habermas striden, han fick stöd av många historiker av olika ideologisk hemvist, men efter Kalla kriget har Noltes revisionism dammats av. Det är hans vålnad som går igen när liberaler och fascister närmar sig varandra utan att låtsas om den andre. Fascisterna menar att Sovjet var krigsanstiftare, liberalerna menar att Hitlers ansvar inte är större än Stalins.
Vi hör liberalernas tystnad om de nazistiska grupperna i Ukraina och
SS-männens demonstrationer i Baltikum. Sovjetmonument rivs eller skändas, nyligen det vid Babij Jar, för några år sedan minnesmärket över den okände soldatens grav i Riga. Förstörda monument ersätts ofta av statyer över typer som Bandera, med hundratusentals polackers och judars död på sitt konto. Gamla antinazister trakasseras i Baltikum medan SS-veteraner ostörda får marschera på gatorna.
Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel.
Varför ser den nya historieskrivningen, som Stefan Ingvarsson företräder, ut som den gör? Det finns flera orsaker.
Det kan tyckas överraskande, men efter Kalla kriget har det blivit ännu viktigare att misskreditera kommunismen. Genom att påstå att all systemkritik leder till Gulag har man försökt slå ner den nya, unga vänster som uppstod när muren föll och nyliberalismen bredde ut sig över världen. Till detta kommer nutida geopolitiska konflikter mellan USA och EU på ena sidan och Ryssland på den andra, där västmakterna till varje pris måste säga att inget gott nånsin har kommit från Ryssland (mer än möjligen några författare och kompositörer).
Ofrånkomligt formas också historiskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver. Inför dessa måste man visa ödmjukhet, men det finns fler historier.
Min egen familjehistoria handlar om män som aldrig kom hem från fronten, om kvinnor och barn i ett desperat Jaroslavl. Om mammas andra sida, den svenska, som gömde tyska och polska judar på flykt; om interneringslägren i Storsien; om yrkesförbud för kommunister. Även de är människoöden och livsval som vi måste kunna prata om.
Det är i sammanhanget inte ointressant att SVT också slagit in på censurlinjen. En kollega uppmärksammar mig på dokumentären Trikken til Auschwitz, om den norske juden Samuel Steimann. I en sekvens på slutet säger den norska speakern att Samuel och några andra judar räddas undan arkebusering, tack vare hjälp från den tyska kommunisten Willi Grünert, som också varit internerad. I den svenska undertexten hade ordet kommunist försvunnit. Man kan tycka det är en detalj, men det är det inte.
Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.
Ingvarson medger att Sovjet stod för ”avgörande insatser i andra världskrigets slutskede”. Det var alltså bara i slutskedet som ryssarna var viktiga, inte hela perioden 1941–1945. I själva verket var det tvärtom; 1941–1944 skötte ryssarna landkrigföringen nästan helt ensamma, vilken var den största och viktigaste delen. (Engelsmännen ägnade sig åt flygbombningar.) Först på slutet, långt efter vändningen på östfronten, tog britterna och USA på sig en större roll.
Påståendet att Sovjet bara var med på ett hörn är ett kraftigt avsteg även från tidigare borgerlig historieskrivning. Den ägnade sig visserligen också åt oproportionerliga hyllningar av Churchill och gjorde Dagen D sakrosant, men ingen skulle ha förtigit att kriget avgjordes på östfronten. Ingen skulle glömma att nämna slaget vid Stalingrad eller den treåriga belägringen av Leningrad. Ingen skulle kalla de 27 miljoner sovjetmedborgare som dog “förövare”.
Sovjet kom inte in i kriget på sluttampen, som Ingvarsson helt ogenerat påstår. Den förhatliga “judebolsjevismen” med säte i Moskva var Hitlers mål från första början. Redan 1925 skriver han i Mein Kampf: ”Om Tyskland skall utvidga sitt territorium måste det i huvudsak ske på Rysslands bekostnad.” För detta lebensraum kalkylerade Himmler att 32 miljoner slaver skulle fördrivas eller förintas (”Generalplan Ost”). Resten skulle förslavas som arbetskraft.
Tyskland anföll Sovjet den 22 juni 1941. Samma kväll höll Churchill ett radiotal som han återger i sina krigsminnen:
”Varje människa, varje land som bekämpar nazismen ska få vårt
stöd. Varje människa, varje land som sluter sig till Hitler är vår fiende … Härav följer att vi ska ge allt vad vi kan för att hjälpa Ryssland och ryska folket … Anfallet på Ryssland är helt enkelt förspelet till ett invasionsförsök på de brittiska öarna … Rysslands fara är därför vår fara och Förenta staternas fara, liksom ryssarnas kamp för hem och härd gäller de fria folken och de fria länderna överallt på jorden.”
Inte ens för den militanta antikommunisten Churchill handlade kriget om ”diktatorernas kamp”. Han är långt ifrån likgiltig inför om Röda armén ska vinna eller förlora.
Jag vet inte hur Stefan Ingvarsson tänker kring Churchills oomkullrunkeliga formuleringar till stöd för Sovjets kamp mot Tyskland – fyra år innan krigets slutskede – men det torde vara svårt att påstå att även Storbritanniens premiärminister var offer för Moskvas historieförfalskning.
