SJ och Volvo styr vem som kan leva på musik
Själsliga skavsår massproduceras i den kulturella tvättmaskinen
Som barn fick jag veckopeng varje fredag. Efter att ha läst Kjell Häglund, Anna Björkman och Andres Lokko i Aftonbladets fredagsbilaga cyklade jag till Love Music och beställde Julian Copes hyllade skiva. Jag lyckades även lägga rabarber på Appetite for destruction i en importbutik ett helt år innan den toppade Billboardlistan.
Det var på den tiden då massmedier fortfarande skrev om obskyr konst. I dag hade Guns N’ Roses debutmästerverk inte recenserats alls, däremot uppföljaren när det visat sig att debuten sålde över 20 miljoner exemplar och använts som hårsprayreklam på Instagram.
Det finns inget exakt datum för när kommersen triumferade. Maktövertagandet skedde gradvis och sedan väldigt snabbt under 10-talet. Kulturskribenterna började lägga sin bildade smak på hyllan och tvingade sig att tycka om Melodifestivalen och den mest sponsrade musiken. Ingen redaktion ville längre slösa pengar på en okänd Julian Cope eller ett okänt Guns N’ Roses när målgruppen bara var en enda unge i Motala.
För konstnärerna är den här utvecklingen mer förödande än för den enskilda kulturkonsumenten. Konstnärerna levde länge på att medierna tog kulturansvar, alltså samhällsansvar, och rapporterade om grymma kulturgrejor innan de ens känt lukten av en topplista.
Numera har konstnärerna i stället möjlighet att nå ut på egen hand, kanske på ett instagramkonto i konkurrens med influencers som säljer krämer, vitaminer, politik och livsstil. Det finns mer musik, mer kultur, än någonsin, men den är känd av ingen.
En ny popartist kan bara försörja sig om musiken blir en hit på Tiktok, men på Tiktok, ironiskt nog, blir hellre obskyra northern soul-burgare från 1960-talet (Frankie Vallis Beggin’) eller gamla 90-talshits (Coolios Gangsta’s paradise) populära.
Bryggan mellan barnkulturen på Tiktok och vuxna går via sponsring. Först när McDonalds eller Volvo tror på en artist har artisten råd att bli mätt. Vanligtvis går sponsringen till kulturutövare som redan är mätta, för att inte säga proppmätta, och som inte stör någon tänkbar omgivning. Då faller alla vinstintressen på plats.
Texten fick mig att fundera på hur det var när jag var barn. Var det verkligen någon skillnad och var det i så fall bättre?
Det är därför i dag omöjligt att veta om det är SJ, ett skivbolag, en PR-byrå eller massmedia som släpper Veronica Maggios nya album. Det finns ingen märkbar skillnad i deras kommunikation. Alla gillar. Alla tjänar. Alla synergerar och vill nå samma målgrupp – samtliga människor i städers medelklass.
Men någonting skaver här. Jag tror att det är bristen på sanning.
”Bäst just nu-listorna är en löjeväckande charad”, skrev litteraturkritikern Sven-Anders Johansson i en fin spaning i Aftonbladet.
Texten fick mig att fundera på hur det var när jag var barn. Var det verkligen någon skillnad och var det i så fall bättre? Det var en tid då topplistan var topplistan och kritikerlistan var kritikerlistan, sällan möttes de två, kanske alltför sällan.
Nu är de en och samma. Kulturell framgång beräknas på ekonomisk framgång, inte på svårdefinierade ord som konstnärlighet och kvalitet. Sedan minst ett decennium är det självklart att håna 1970-talets proggrörelse för att man ”inte fick lyssna på Abba” och, ja, där och i många andra fall hade proggrörelsen fel. Abba var (och är) ett enastående band. Det betyder inte att proggrörelsen hade fel när den föredrog John Lennon framför Richard Clayderman eller Ebba Grön framför Ingmar Nordströms.
Att inte lyfta fram det största och mest kommersiella är inte bara tjänstefel utan suspekt, elitistiskt, verklighetsfrånvänt. Hallå, stopp, det finns bara tjugo kändisar! Dem ska vi tvätta, skölja, mangla, och presentera om och om igen tills det kommer en ny kändis som vi kan klämma in, krama ur och sälja ut.
Att dessa tjugo kändisar inte är de tjugo bästa fattar nog alla, men de är bra nog samtidigt som de är bra för svarta siffror i bokslutet. Även Sveriges Television och Sveriges Radio – public service – har anpassat sig till insikten att det finns en folklig kultur och så är det bra med den saken. Varför simma uppströms i denna forsande flod när man kan glida med på vägen mot avloppet? Vi kör Draknästet och Ekonomibyrån och kulturprogrammen får snacka om Jonas Gardell och Abba de också.
Staden, alla städer, bjuder på samma vykort, samma gator, bio, torg, affärer och samma sponsrade ljudtapet
Så hänvisas finsmakare, nördar, intellektuella, specialintresserade och framför allt barn till internet och reklam.
Frågan är: Spelar det någon roll?
Det är lätt att svara nekande, peka på att marknadskrafterna erbjuder det folk vill ha och därpå göra en lista på riktigt tunga politiska realfrågor.
Men jag tror att den här utvecklingen, nivellering kallades det förr, betyder mycket. En såhär mainstreamradikal kultur bara måste få mänskliga biverkningar. Det är i denna ljudbild och detta synfält vi lever. Det är H&M , Starbucks, Champions League och i december dränks vi av de tjugo minst störande julsångerna. Staden, alla städer, bjuder på samma vykort, samma gator, bio, torg, affärer och samma sponsrade ljudtapet.
Det här gigantiska kuddrummet vi förpassats till börjar eka märkligt, som att det faktiskt egentligen är helt kalt, att kuddarna är en bluff, livet är ju inte alls såhär lyxproducerat och tittar vi noga ska vi se att även Veronica Maggio ser ensam ut på tåget.
Kulturen påverkar ett samhälle så djupt att det inte går att mäta. Därför har den blivit en politisk ickefråga. Bara Sverigedemokraterna förstår att själen ständigt är vaken även om hjärnan sover, och så Göran Persson i ett litet nättal nyligen men han har sedan länge lämnat politiken.
Den kommersiella kulturapparaten är en anledning till att folk mår så jävla illa, googlar självhjälp, super, knarkar, näthatar, sticker fingrarna i halsen, slår årligt nytt rekord i inköp av antidepressiva läkemedel och publicerar orimligt många bilder på maträtter. Att leva sitt liv med SJ-sponsrad pop som soundtrack ger inte välmående. Snarare alienation, någonting gnager fram skavsår, men vad är det? Jo, det är SJ, TV4 och Lendo!
Den så omdebatterade polariseringen är kommersialiseringen. En enda friktionslös och gärna moraliskt uppbygglig kulturkeps kan inte passa hela medelklassens huvud. Men inga övriga mössor erbjuds tyvärr, sorry, ni förstår väl att verklig lönsamhet endast uppnås vid massproduktion.