Det är jag som är ”Putins agent”
Aleksej Sachnin om livet som oppositionell i Ryssland – och om anklagelser från båda sidor
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2017-04-04 | Publicerad 2017-01-17
Jag heter Aleksej Sachnin och har av båda sidorna i det nya kalla kriget beskyllts för att vara utländsk agent.
Med anledning av den massiva ryska proteströrelsen mot Putin för några år sedan, sände den ryska statstelevisionen en serie ”dokumentärer” om regimkritikerna. Där beskrevs den ryska oppositionen i allmänhet, och vi inom Vänsterfronten i synnerhet, som västmakternas betalda agenter.
På de bilder säkerhetstjänsterna tagit i lönndom syns inte bara ryssar, utan även litauer, amerikaner, georgier och svenskar. En myndig basröst mässar att vi samlar in material på uppdrag av ”den amerikanska ambassaden i Estland”.
Vi beskylls också för att med de västeuropeiska makternas stöd försöka organisera upplopp i Ryssland tillsammans med brottslingar och nazister.
”Dokumentären” påstår dessutom att vi i förlängningen är beredda att tacka våra västliga sponsorer genom att stycka upp och ge bort delar av Rysslands territorium.
När den första i raden av filmer hade visats följde masshysteri. Dumans talman, den Kremllojale Vladimir Zjirinovskij, bad åklagarmyndigheten att inleda en förundersökning mot ledaren för Vänsterfronten, Sergej Udaltsov.
Till slut väcktes åtal och fler än 30 aktivister hamnade i fängelse. De fälldes dock inte för högförräderi och spionage, utan ”enbart” för delaktighet i demonstrationerna mot Putin, som av domstolen benämndes som ”kravaller”.
De så kallade dokumentärerna på kanalen NTV, liksom de Kremllojala journalister som upprepade anklagelserna mot oppositionen, såg det inte som sin uppgift att arbeta undersökande. Deras uppgift var att ange folk offentligt. Regimtrogna medier skapade en atmosfär av spionmani, häxjakt och intolerans mot oliktänkande. Det var, med andra ord, ett propagandakamouflage för den politiska repressionen.
Jag var en av ledarna i den Vänsterfront som Kreml och deras journalister fruktade allra mest. När jag hotades med fängelse var jag tvungen att lämna Ryssland. Då satt de flesta av mina vänner redan i fängelse. Många av dem sitter där ännu.
När jag kom till Sverige 2013 visste jag förstås att svårigheter, begränsningar och motsättningar existerar även här. Men jag tänkte ändå på Sverige som en av världens starkaste demokratier. Det som hänt mig och mina kamrater i hemlandet skulle inte kunna hända här. Det visade sig vara illusioner.
I början togs jag emot med jubel. Artiklar som kritiserade de ryska myndigheterna trycktes i alla större dagstidningar, däribland Expressen och Dagens Nyheter. Men det räckte med att jag publicerade en enda text som skiljde sig från mainstreamnarrativet för att allt skulle förändras.
Jag har givetvis aldrig skrivit en text som rättfärdigar den ryska regim som håller mina vänner fängslade och har tvingat mig själv på flykt.
Det jag har gjort som anses så komprometterande är ett reportage tillsammans med journalisten Per Leander om utvecklingen i det olycksaliga Ukraina. Ett land splittrat av djupa motsättningar, där beväpnade nazister med västs goda minne plötsligt är ”förespråkare av europeiska värderingar”. Samtidigt beskrevs den vänster, som i åratal kämpat mot såväl det lokala oligarkväldet som den ryska regimens geopolitiska anspråk, som femtekolonnare. Den vänsteroppositionen är nu krossad.
Vårt reportage om den disparata ukrainska oppositionen bemöttes på ett sätt som till smärtgränsen påminde om hur jag behandlats i Ryssland.
En mängd svenska medier, däribland Aftonbladet, återgav texter skrivna av den sedermera välkände Egor Putilov. Det sades att jag var en högt uppsatt agent för Putinregimen som hade skickats till Sverige med uppdrag att påverka svenska vänsterpolitiker.
Det sades att Kremls ”politeknologer” hade odlat fram hela den ryska oppositionen enkom för detta syfte. Man hade naturligtvis ingen förklaring till varför dessa ”fejkade oppositionella” satt inspärrade.
Den smutsiga förtalskampanjen och skrämselpropagandan åtföljdes som brukligt av angiveri. En anonym grupp anhängare av ”Ukrainas europeiska val” började skicka brev till flera politiska partier, utgivare, och ideella föreningar som jag har samarbetat med. De lät förstå att jag är en farlig typ och att man gör bäst i att inte ha något med mig att göra.
Jag fick också höra att de skickat brev till Migrationsverket i vilket det antyddes att beslutet att ge mig uppehållstillstånd var överilat och att det vore bättre att sända mig tillbaka i den ryska statens famn.
Det är märkligt att all denna gallimatias om ”den ryska nomenklaturans mäktiga klaner”, hemliga ränker och agenter under inflytande från all-smäktiga fiender till det fria ordet, blev tagna på allvar.
Med tiden blev det klart att upphovsmannen till de flesta av texterna var en och samma bedragare. Det var en av Sverigedemokraternas betalda tjänstemän på partiets riksdagskansli som skrev under olika pseudonymer, provocerade fram skandaler, och var inblandad i märkliga fastighetsaffärer.
Mycket snart kom han själv att bli anklagad för att vara rysk agent.
Nu sprids Egor Putilovs konspirationsteorier vidare i vad som beskrivs som en vetenskaplig rapport av forskare från Utrikespolitiska institutet. Martin Kraghs och Sebastian Åsbergs rapport skiljer sig från Putilovs verk enbart i sitt betydligt större omfång och den tröttsamma redogörelsen som utgör fernissan för utredarnas förmenta neutralitet. I rapporten är jag ”anonymiserad” till ”Andrej”, trots att jag är en person som skriver och talar offentligt.
Naturligtvis saknar texten belägg, eftersom det inte finns några. Rapporten är en summering av gammalt och sedan länge blottlagt skvaller och propagandistiska klichéer.
Det är Putilov som gett Kragh och Åsberg idén att Vänsterfronten har täta band med makten i Kreml. De nämner inte att ledarna för denna organisation sedan mer än fyra år sitter i fängelse eller lever i landsflykt.
Tillsammans med mig har även Vänsterfrontens grundare Ilja Ponomarjov tvingats lämna Ryssland efter att han, som dumans enda ledamot, röstade nej till annekteringen av Krim.
Den stora mängden siffror som förekommer i rapporten, till exempel antalet ”proryska” publiceringar i svensk medier, säger inte särskilt mycket. Rapportförfattarna betraktar nämligen allt som inte överensstämmer med deras egen synvinkel som proryskt. Rapportens viktigaste uppgift är inte att utreda – det är att i stalinistisk tradition ange ”folkets fiender”. Sådant vet jag, som sagt, någonting om.
Precis som efter den ryska statstelevisionens ”dokumentärer” om oppositionen, drog den svenska rapporten i gång en häxjakt också här.
Men försöket att misskreditera alla oliktänkande, stämpla dem som agenter och kasta ut dem från det offentliga rummet är dömt att misslyckas. Vi kommer inte att ge upp våra övertygelser på grund av hot och förtal.
Aleksej Sachnin
Översättning: Jakob Sandberg