Givetvis är Stockholm vår kulturhuvudstad
Trots rykten om motsatsen – stan sjuder av motkultur
Nu ska landets kulturhuvudstad utses. Låt oss gå igenom kandidaterna:
I Norrköping vill den moderata politikern Sophia Jarl tvinga stadens världsberömda orkester att lira Abba inför fredagsfirande ankstjärtschinos. Priset går således inte till Peking. Göteborg är tydligen numera en ”Unesco City of Literature”. Det är engelska och betyder typ ”töntig”. Pass även där.
Faktum är att bara två städer – Kiruna och Uppsala – ens ansökt om att utses till kulturhuvudstad och då först till år 2029. De vill alltså förbereda sig i sex år. I filmen ”Avgrunden” försvinner Kiruna i ett slukhål eftersom Gud inte tycker att staden behövs. Gud har inte fel. Uppsala är framför allt en stor förort där kids testar syntetiskt amfetamin, innan de en dag får nog och bosätter sig i en villa utanför Rotebro.
Landets kulturhuvudstad heter Stockholm.
Ja, jag hör dig, morrande vän av ordning: Berättelsen du jour är att Stockholm är ett ödelagt Brödernas-helvete, där kultur reduceras till att den här tidningens litteraturredaktion högstämt reciterar Henrik Fexeus i en galleria vid Kungens kurva. Där högbelånade grannar kväser varje kulturyttring som utmanar bostadsvärderingen. Där Kungliga operan inte kan renoveras eftersom det skulle påverka hyresbilden negativt.
Men ändå. LANDETS KULTURHUVUDSTAD, BONNJÄVLAR.
Stadens unga scen är furiös. Jag menar poeterna Eddie Zeitoun och Meron Daniel. Jag menar sjuttonåringarna som i opposition mot de cederträdoftande och framgångsrika levererar mullrande oljud. Häromnatten fick jag tinnitus av duon Lovers Skit på Hus 7, samtidigt som nykläckta Elliot Smith-kloner i röda tracktops red varandras ryggar. Runt hörnet har Juice Studios för övrigt byggt studioutrymme för unga från utsatta områden.
Staden sjuder av motkultur. Därför gör det inte så mycket om man samtidigt skär ned på kulturen på landsbygden. Skattepengar från landsorten bör istället slussas till Stockholm, så att konstnären Paul Adamah har råd att designa ännu en keps.
I Aftonbladet har Ola Söderholm argumenterat för subkulturens död och för att kulturens tid som statussymbol är över. Om detta har jag två saker att säga:
Ett: Hotade inte drill från Rinkeby just hela samhället?
Två: Jag är misstänksam mot småbarnsföräldrar som sprider narrativet att kulturen förlist. Allt var bättre förr, före Spotify, Storytel och TikTok, före det egna fyrtioårskalaset, när Bad Cash Quartet var dyng på Lollipopfestivalen.
Det är okej att odla sitt veteranbilsrally. Men själv ser jag hellre Lada Recordings spela under en tall någonstans i Stockholm, landets kulturhuvudstad 2023.