”Marx – en outsinlig inspirationskälla”
Göran Therborn om Karl Marx fyra lärdomar för vår tid
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2018-05-05
”Kommunistiska manifestet talade till oss direkt och relevant, som om Marx och Engels hade förutsett det tjugoförsta århundradets revolutionära rörelser.”
Det här skulle kunna vara Sven-Eric Liedman i inledningen till sin monumentala Marxbiografi som utkom för ett par år sedan, men orden tillhör två anglosaxiska aktieägaraktivister som rör sig i de nya gränsmarkerna mellan finans och akademi, Rupert Younger och Frank Partnoy. De har skrivit om Kommunistiska manifestet till Aktivistiska manifestet (The Activist Manifesto), med bibehållande av 74 procent av den ursprungliga texten från 1848, och dess struktur och ton.
Författarna avsvär sig inte sin tro på kapitalism och privat ägande, men de är radikala nog för att blixtbelysa ljusåren mellan upplyst borgerligt tänkande och dagens näringslivshöger, i Sverige bäst representerat av Timbro.
”Alla hittillsvarande samhällens historia är historien om klasskamp mellan De-som-har och De-som-inte-har”, skriver de. ”De-som-har har aldrig i historien haft så stor fördel över De-som-inte-har.” Världens åtta rikaste personer ”äger tillsammans lika stor förmögenhet som de fattigaste 3,6 miljarderna, halva planeten.” Precis som Kommunistiska manifestet utmynnar Younger och Partnoys dito i en uppmanande maxim: ”Aktivisternas teori kan sammanfattas i en enda mening: Bekämpa ojämlikhet och privilegierade särintressen.”
Ett samtida exempel till. För drygt ett år sedan publicerade den stora tyska liberala veckotidningen Die Zeit en dossier med rubriken ”Hade Marx trots allt rätt?” De flesta svaren var ungefär: ”Ja, delvis”, syftandes på dagens kapitalism.
Mest intressant var en stor artikel av Tysklands troligen nu ledande ekonom, Hans-Werner Sinn, som framhävde aktualiteten i Marx makroekonomiska kristeori, om profitkvotens tendens att falla, med investeringsstopp, stagnation och kris som följd. Sinn är en militant högerliberal och använder här Marx för sin kritik av den Europeiska centralbanken, men hans inlägg illustrerar den roll Marx spelar i vår tids internationella samhällsdebatt.
Marx är en av de stora, odödliga tänkarna i en lång tradition som i västerlandet går tillbaka till Platon: djupborrande, fjärrskådande, insiktsfulla, mångtydiga, motsägelsefulla, kontroversiella. Unikt för Marx var att han gav upphov till en global massrörelse och kollektiv identitet: marxismen. I sin utbredning och omfattning har marxismen som enda motsvarigheter de stora världsreligionerna, buddhismen, kristendomen, islam. För att förklara hur det kunde komma sig, måste vi förstå 1900-talets sociala världshistoria.
I kapitalismens kärnländer var 1900-talet (fram till cirka 1980) arbetarklassens och arbetarrörelsens århundrade, som allt starkare utmanare av den oinskränkta kapitalismen. I den globala södern var det antiimperialismens och den koloniala frigörelsens århundrade. Den avgörande, om än inte den enda, kopplingen mellan de två var ryska revolutionen och Lenin.
Marx kom att ge röst, perspektiv och hopp åt arbetarklassen och åt de koloniala imperiernas förtryckta. Sambandet med arbetarklassen är uppenbart, Marx hela samhällsteori var uttryckligen en teori om arbetarklassens frigörelse genom egen kamp. Arbetarrörelsen var embryonal under Marx livstid, men han vann radikala engelska fackföreningsledares förtroende, och de gav Marx en central position i Första Internationalen. Snart efter Marx död blev den tyska arbetarrörelsen Internationalens politiska huvudkraft, och med den hade han tidiga kontakter.
Rollen som talesman för imperiernas koloniserade var mer komplicerad. Kommunistiska manifestets Marx var knappast deras röst. Men senare kom Marx att bli uppmärksam på de katastrofala konsekvenserna av Englands kolonisering av Irland, både för irländarna och för arbetarklassens enhet i England. Den sene Marx fascination vid den ryska bondekommunen betydde också att han lämnat manifestets linjära utvecklingsperspektiv, där kolonialism kunde uppfattas mer som framsteg än förtryck.
Ryska revolutionen uppfattades av antiimperialister i Kina, Indien, Vietnam, (nuvarande) Indonesien och annorstädes som att en länk i imperiemakternas kedja hade brutits. Efter det att förhoppningarna på en snar arbetarrevolution i Europa grusats, vände sig Lenin mot öster. Komintern blev en banerförare för antikoloniala revolutioner. Vad som efter Lenins död kom att kallas marxism-leninism blev en antiimperialistisk massrörelse. Och genom oktoberrevolutionens signal till imperiernas förtryckta blev marxism, utan Lenin, det politiska språket för många andra antiimperialister, från Latinamerika till Indiens Kongressparti.
Arbetarklassens erövringar och kolonial frigörelse är nu historia. Ismen efter Marx är på kraftig tillbakagång, ännu utan någon väckelserörelse. Marx, som ju själv förnekade att han var marxist, har överlevt. Mellan Marx och marxismen (-leninismen) fanns ett historiskt sammanhang. Hur mycket intellektuella band det fanns är en källa till outtröttliga ideologiska polemiker. Jag lämnar dem därhän. Men det finns en relevant moralisk fråga: Var Stalin och Mao Marx legitima barn?
Kristendomen har gett svaret. Glappet mellan Marx och Gulag är knappast mindre än mellan Bergspredikan och Inkvisitionen. Alla kristna verkar anse, att det inte var Jesus som tillhandahöll facklor till kättarbålen.
Relationerna mellan ideologier, i vid mening, och deras mutationer och våldsuttryck är en viktig och skrämmande forskningsuppgift, som inte ska lämnas åt pamflettskrivare. Mest aktuellt är hur en uttryckligen pacifistisk religion som buddhismen blivit en våldsam sekterism i Sri Lanka och Myanmar.
Tillbaka till Marx. Vad kan han ge oss i dag? Framför allt fyra lärdomar:
1. För det första, en moralisk hållning, ett emancipatoriskt förnuft. Marx grundläggande förhållande till världen är en rationell, kritisk granskning utifrån ett engagemang för mänsklig frihet, mot exploatering och förtryck.
2. För det andra, ett historiskt och materialistiskt perspektiv på samhällsproblem, på deras historiska bakgrund och sammanhang, på deras betydelse för vanligt folks arbets- och levnadsförhållanden, på maktens ekonomiska och politiska materialitet. Ett perspektiv är inte ett teoretiskt system, utan en kompass att orientera sig efter.
3. För det tredje, ett dialektiskt perspektiv på samhällsanalys och politisk strategi, det vill säga ett särskilt sökfokus på systemiska motsättningar och sociala konflikter.
4. För det fjärde, ett i första hand analytiskt, och inte ackusatoriskt, perspektiv på motståndaren. Den dialektiska uppfattningen av samhällssystem som normalt motsägelsefulla leder i den riktningen. Men i dessa mörka tider har jag funnit det viktigt, och en lärdom från Marx. Högerpolitiken under de senaste fyrtio åren har ofta sammanfattats som ”nyliberalism”, ett slags ideologisk ondska. Men en Marx-inspirerad person frågar sig genast: Varför har nyliberalismen varit så framgångsrik? Finns det utvecklingstendenser i kapitalismen som ger den styrka? Vilka strukturella utvecklingsförändringar skulle kunna ändra på styrkeförhållandena?
För fyrtio femtio år sedan, i böcker som Klasser och ekonomiska system, Vad gör den härskande klassen när den härskar och Ideologins makt och maktens ideologi trodde jag på möjligheten av en grundläggande samhällsvetenskap som utgick från Marx men som införlivade senare tiders metodiska, analytiska och empiriska landvinningar. I efterhand framstår det som en naiv ambition. Men jag lärde mig mycket genom att tänka igenom hur långt ett vetenskapligt Marx-perspektiv skulle kunna föra. Det internationella intresset ledde mig vidare till nya lärdomar.
Det har varit spännande att spela utanför marxismens hemmaplan, om Europas sammansättning, om patriarkatets erosion, om ojämlikhetens utomekonomiska mekanismer, om maktens städer. Jag ser i backspegeln hur mycket av inspirationen från Karl Marx har öppnat mina ögon också på nya fält.
Marx förblir en outsinlig inspirationskälla.
GÖRAN THERBORN
Professor emeritus i sociologi, Cambridge. Hans senaste böcker är Ojämlikhet dödar (Arkiv förlag 2017) och Cities of Power – The urban, the nationial, the popular, the global (Verso books 2017).