Föraktet för de fattiga
Jack Hildén om Orwells 30-tal och dagens hemlöshet
För den som vill se en karta över George Orwells socialistiska gärning fungerar debuten Nere för räkning i och Paris och London (1933) utmärkt. Jag läser den under en sommarvecka och slås av allmängiltigheten, och aktualiteten. Orwell får jobb på Hotel X i Paris. Det styrs genom stenhård hierarki där just Orwells tjänst står lägst i rang. Hotel X ska vara en plats för lyx. I matsalen sitter rika turister och äter mustig soppa. De vet inte att svettdroppar landat i maten för bara några minuter sedan, där den tillagats i ett helvetesvarmt kök några våningar längre ner. Och att skeden som turisten stryker längs tungan diskades genom att borstas mot servitörens flottiga byxben. Lyxen är en illusion. Ett ohygieniskt kök är förutsättningen för att de ska hinna driva det. Lönen precis tillräcklig för att arbetaren ska hållas vid liv, och inte ha tid att protestera. Orwell skriver: ”Elegans, som det kallas, betyder i själva verket bara att personalen arbetar mera och att gästerna betalar mera; ingen vinner något på det utom ägaren”.
När Orwell reser från Paris till London är det som att komma till en helt annan värld. ”Det var underligt efter Paris; allt var så mycket renare och tystare och tråkigare. Man saknade spårvagnarnas gnissel, och bakgatornas bullrande, bulnande liv, och de beväpnade män som slamrade fram över torgen (…) Klungor av män stod i alla gator, en smula undernärda men hållna vid liv av det te-och-två-smörgåsar som londonbon sätter i sig varje halvtimme”.
I ett globaliserat och relativt rörligt EU, är det omöjligt att uppleva de skarpa kontrasterna mellan England och Frankrike. De kulturella motsättningar som orsakar konflikter i Nere för räkning i Paris och London, är inte lika tydliga längre. Men istället för en vidgad förståelse för det främmande, verkar Orwells dokument varsla om ännu större klyftor. Han skriver om skillnaden mellan fattiga och rika. Han skriver att även de som sympatiserar med de fattiga, som de kultiverade intellektuella, inte är beredda att lyfta ett finger för att erbjuda praktisk hjälp. Rädslan är för stor för att en rubbad maktbalans skulle innebära förändringar i deras bekväma liv: ”Fruktan för massan är en vidskeplig fruktan. Den grundar sig på tanken att det råder någon mystisk, fundamental skillnad mellan rika och fattiga, som om de vore två skilda raser (…)”.
Den mer eller mindre medvetna uppfattningen om att fattiga förtjänar att slita för de rikas trivsel är nära besläktad med den urgamla föreställningen om att fattiga och lågutbildade människor inte kan hantera eventuell fritid, att det skulle leda till kaos.
Orwell var utopiker med förslag på omfattande förändringar. Han ställer de grundläggande frågorna: Vad är egentligen ett arbete? Hans svar är helt enkelt att ett arbete är vad allmänheten bedömer som ett arbete, utifrån olika kriterier. ”En rallare arbetar genom att svänga en hacka. En kamrer arbetar genom att summera siffror.”
En tiggare arbetar genom att hen ägnar sig åt en syssla (gatumusik, hålla fram handen) för att få pengar. Om man ska bedöma utifrån hur ansträngande och krävande det arbetet är så skulle tiggeri vara ett högstatus-jobb. Det är det, som bekant, inte. Föraktet mot tiggeri är vitt utbrett, och helt och fullt accepterat i många sociala sammanhang. Enligt Orwell beror det på att de inte tjänar särskilt mycket pengar. ”I praktiken bryr sig ingen om ifall ett arbete är nyttigt eller onyttigt, produktivt eller parasitiskt; det enda som krävs är att det skall vara lönsamt. I allt det nutida talet om energi, effektivitet, samhällsnytta och en massa annat, vad åsyftas egentligen utom detta: Tjäna pengar, tjäna dem lagligt och tjäna dem i mängder?”
Här talar han alltså om tiggare på 30-talet. Byt ut rallare mot copywriter. Byt ut kamrer mot intern konsult och utvecklare för personliga webblösningar bla bla bla. Och alla andra samtida låtsastitlar för låtsasjobb som egentligen är helt meningslösa, men som betalar ut de fetaste lönerna. Det moderna, dyra Sverige anpassar liksom många andra länder hela tiden ribban efter de mest köpstarka målgrupperna. Den som har råd har möjlighet att leva bättre än någonsin. Om inte: råttgift i sopcontainrar, stålpiggar i marken, luffarsäkra bänkar i kollektivtrafiken. Separationen mellan dem som har och dem som inte har blir desto mer nödvändig när budskapet i offentligheten lyder: Du kan om du vill. Alla kan bli interna konsulter och utvecklare för personliga webblösningar bla bla bla. Med den inbillningen växer också de moraliska fördömanden mot dem som inte lyckas. Lyxfällan-style.
Förfrämligandet av dem som kommer hit och smutsar ner stadsbilden växer, snarare än att suddas ut. Är du fattig? Sluta rök ett paket om dagen då. I Orwells bok är tobak ofta mer nödvändigt än mat. ”Ibland gick han utan en rök i en halvtimme hellre än att tända en tändsticka”.
Det är möjligt att vara fattig utan att infria omvärldens krav på vad fattigdom ska innebära. Exempel på att många ändå vill inordna de utsatta i en mall finns i mängder. Det första jag tänker på är Laila Bagges bestörtning när hon såg en tiggande person som ägde en mobiltelefon. Reaktionen är blixtsnabb.
Alla som befunnit sig i ett utsatt ekonomiskt läge vet hur dyrt och svårt det är. ”Man trodde det skulle vara mycket enkelt; det är utomordentligt komplicerat”, skriver Orwell när han sänks ner till samhällets botten.
I hans London uppskattar han att cirka 15 000 personer rör sig mellan härbärgena. Inte för att de är födda med en romantisk drift att vandra på vägarna, utan för att det inte är tillåtet att stanna mer än en natt på härbärget. Hans lösning är att låta dem bo kvar och sätta dem i arbete. Om härbärget skapade arbetstillfällen genom att låta de hemlösa odla eget, så skulle de förutom mat också få känslan av sysselsättning. Måhända en utopi redan då. Men jämför med cirka 85 000 utan långsiktig bostadslösning i dagens England, och saknaden väcks efter en Orwell med nya drömmar och förslag.