Vad fan får vi för samhälle?
Anders Johansson om Leif Östling och Anders Borg – och varför individualismen är ett ohållbart ideal
Orden har kanske vevats tillräckligt många gånger i etern vid det här laget, men vi tar det en gång till: ”Ja, det finns ju alltid en egoism i det hela. Man frågar sig också: om man betalar in 20–30 miljoner om året – vad fan får jag för pengarna?” Leif Östlings famösa uttalande har visserligen väckt stor ilska, men själv har jag mest frapperats av den stora förståelsen. ”Han har ju redan betalat in så mycket skatt. 180 miljoner!”
Som om skattesystemet vore ett slags knytkalas, inte ett reglerat system där inkomst av kapital medför en viss procent i skatt. Och som om den som betalar en stor kvantitet i skatt är mer hedervärd, och bör ha större frihet, än den som tjänat – och följaktligen skattar – mindre. 1800-talet känns underligt nära.
Det är nu inte orättvisan eller rättvisan i detta jag vill diskutera här, utan den typ av individuell handlingskraft Svenskt Näringslivs ordförande ger prov på. Visserligen erkänner han att det finns något utöver egenintresset – en gemensam välfärd, ett skattesystem – men när detta system inte ger tillräckligt mycket avkastning så väljer han alltså att kringgå det. I sina egna ögon beter han sig både rationellt och rättskaffens. Faktum är att han inkarnerar dagens mest gångbara politiska ideal: individen som tar saken i egna händer. Det finns, för att låna hans ord, alltid en egoism i det hela. Det är så det ska vara.
Låt oss backa ett ögonblick till ett annat mediedrev, det som drabbade Anders Borg i somras. Den före detta finansministern hade som bekant betett sig illa på en privat fest. På Facebook skyllde han på en black out och avslutade: ”Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende.” Det underliga med denna ursäkt var att den tycktes vilja frånhända sig skulden för det agerande den samtidigt bad om ursäkt för: han ”drabbades” av en black out, han hade ”fått höra” att han betett sig illa och framför allt, han kände ”stor besvikelse”.
Mäktiga män som i allt högre grad uppfattar sig som statister i sina egna liv.
Jag förmodar att det var sitt eget beteende han kände besvikelse över. På så vis var det som om kommentaren gjorde ett snitt genom Borg själv: å ena sidan en Borg som agerar, festar och gör övertramp, å andra sidan en Borg som betraktar sig själv och är besviken. Den sortens kluvenhet är alls inget unikt. I kölvattnet av Me too-kampanjen ges gott om exempel på samma fenomen. Mäktiga män som i allt högre grad uppfattar sig som statister i sina egna liv. Jag har inte förstått hur jag låtit, jag har betett mig tölpigt, jag var full – ni känner igen ursäkterna. Logiken är den samma: det är som om något annat i dem har agerat. Som om de inte haft makten över sig själva. Det egna är något främmande.
Hur hänger detta ihop? Ja, det är just det som är poängen: att det inte hänger ihop. På ena sidan har vi männen som agerar som om tillvaron vore deras. Och de har ju de facto rätt. De lagar som finns gäller inte för dem; deras vinster är paradoxalt nog alltför stora för att beskattas. Samhället får anpassa sig efter deras behov, inte tvärtom. Jag bestämmer!
På andra sidan: män som uttalar sig som om deras agerande inte vore deras. Som inte kan ta ansvar för sig själva. Och i någon mån har även de rätt. I takt med att det mänskligas biologiska förutsättningar blir alltmer väldokumenterade krymper på ett sätt individens ansvar: agensen ligger inte hos mig, utan i mina gener, i mina nervbanor, i hjärncellernas minsta beståndsdelar. Det var inte jag!
Tillsammans vittnar deras historier, tror jag, om det ohållbara i det individbegrepp och det människoideal som hela tiden är förutsatt i dagens politiska debatt
Man kan naturligtvis kritisera och moralisera över både Östlings och Borgs beteenden, men det är inte dit jag vill komma – jag är förmodligen inte bättre själv. Det intressanta är att försöka förstå vad deras yttranden är symptom på.
Tillsammans vittnar deras historier, tror jag, om det ohållbara i det individbegrepp och det människoideal som hela tiden är förutsatt i dagens politiska debatt. Den entreprenör som dagens skolor förväntas producera. Hen som genom smarta manövrer ska göra sig en bostadskarriär. Kapa åt sig en lite bättre lön än sina kolleger. Lyckas placera sina barn i en lite bättre skola än grannarnas barn. Hitta en pensionsfond som växer lite mer än genomsnittet. Och så vidare.
Östling inkarnerar denna individ. Den som tar sig fram genom livet med frågan ”vad fan får jag för pengarna?” som ledord. Men fallet Borg visar att detta inte är hela bilden. För kommer man samma individ tillräckligt nära blir det tydligt att han inte ens styr över sig själv. Driven till sin spets sammanfaller subjektets allmakt med subjektets maktlöshet.
Så vad blir slutsatsen? Att vi, för att tala med ekoteoretikern Timothy Morton, måste tänka vår framtida samexistens på nya sätt. Den liberala idén om samhället (gemensamt finansierat av oss alla) som en sammanslutning av fria, jämställda individer (rationella och autonoma, ansvariga för sina egna handlingar) har inte bara allt mindre bäring på hur samhället faktiskt fungerar, utan också på hur framtidens problem ska lösas.
Då tänker jag inte bara på Me too-kampanjen och Paradis-läckan, utan också på klimathotet och det som kallas antropocen: mänskligheten håller på att förstöra sina egna möjlighetsbetingelser. Vad säger männen med makt om det?
De säger: ”Vad fan får jag för pengarna?”
Och: ”Känner stor besvikelse”.