Vänstermän utan fotfäste
Åsa Linderborg svarar Daniel Suhonen om sveket på bokmässan – och pajkastningen i Expressen
Många menar att jag skulle struntat i att berätta bakgrunden till att Daniel Suhonen och Håkan Juholt utan förklaring uteblev från Aftonbladets monter på bokmässan.
Det är ovanligt att man offentligt kommenterar någons beteende på det sättet jag gjorde, och som arrangör får man räkna med det mesta. Jag har själv uteblivit från föreläsningar och debatter, varav en just på bokmässan i ABF:s monter. Jag blev tillfrågad när jag var på semester utan kalender i hand och glömde bort det i samma stund samtalet var över.
Sånt händer, men suholtarns agerande är nåt annat. Episoden skänker blixtbelysning över en av våra mest omtalade politiker i modern tid och dennes hagiograf.
Juholt, pantad och såld av sina egna, for illa i medierna när hans dubbla bostadsbidrag blev föremål för ett drev. Det tillhör det kollektiva ljudminnet när Juholt på vädjande småländska bedyrade att han alltid gjort rätt för sig, att han avskydde fiffel och näriga människor.
Nu ville han inte komma till oss som utlovat, eftersom han inte fick dubbel uppsättning biljetter; han fick två men ville ha fyra.
Juholt gick med dubbelt tal även i politiska frågor (a-kassan, Jas-plan till Libyen etcetera). Trots detta är han i vänstersossarnas panteon ett blodigt medieoffer. Det var ett hundratal av dessa partikamrater som förgäves väntade på honom i Aftonbladets monter.
Det är lite samma sak med Suhonen. Han har också nåt slags självpåtaget martyrskap, men utan att man riktigt fattar varför. Kanske för att han, arbetargrabben, axlat rollen att vara den äkta socialdemokratins härförare och samvete.
Den manteln har han burit med ackuratess men ändå med diskutabel framgång.
På Socialdemokraternas kongress 2013 var Suhonen nära att driva igenom ett förbud mot vinster i välfärden, men på natten innan omröstningen backade han och gick med på en kompromiss som var ett enda mummel. (Finns det nån enda människa som kan sammanfatta sossarnas linje i den frågan?)
Han blåste kongressmajoriteten, gräsrötterna och den arbetarklass han själv alltid talar om på en historisk chans. Och ändå besjunger vänstern hans oomkullrunkeliga mod och patos. Det här var en av alla saker jag ville prata om i montern på bokmässan.
Det är det här som är dilemmat med Daniel Suhonen; ibland är han politiker, ibland är han kulturskribent. Det är lika svårt för honom som för oss andra att hålla isär rollerna.
Men Suhonens och Juholts agerande på bokmässan är också en berättelse om två klassresenärer. De vill tillhöra dem som slipper betala sig in, för bella entré gör bara vanligt folk. De tror att den egna platsen på parnassen är en barrikad dygnets alla timmar. Att mingelvinet i deras händer kan förvandlas till ett svärd som, om det blir skarpt läge, kan slungas mot borgarbrackorna.
Jag anser att man ska ställa högre krav på vänstern än på andra. Åtminstone måste man fatta när man själv tappat fotfästet. Jag skulle aldrig skrivit den där texten om det inte var för att vissa vänstermän har så hög svansföring just i frågor om moral och girighet.
Jag skrev också texten för att be Expressen om ursäkt för att jag misstänkte dem för att ha hindrat Suhonen och Juholt att besöka oss. En skadeglad tweet från Expressens kulturchef Karin Olsson mitt i min förtvivlan bäddade för den anklagelsen. Självklart gjorde de inte nåt fel som tog emot suholtarna i sin monter, vi har aldrig krävt att samtalet skulle vara exklusivt. Vi ville bara att det skulle bli av.
Som tack för ursäkten tog Expressen Kultur in en artikel där Suhonen gör bort sig igen, med en pajkastning som trotsar alla normala begrepp.
Om jag ansvarat för den texten hade jag mått dåligt, men det är inte första gången som Karin Olsson låter sprida rykten om mitt värv som kulturchef. Hon vet inte ett skit om arbetet på konkurrentredaktionen, men försöker ändå göra sig intressant genom att likt Krösa-Maja springa runt på bygden med skvaller.
Jag har aldrig haft en ideologisk diskussion med Suhonen, kanske för att man inte lär sig så mycket av nån som helst uttrycker sig i geniala om än begränsade oneliners. Jag har haft annat intressant och roligt utbyte av honom. Men nu påstår han alltså att jag utsatt hans skrivande hjärna för kommunistisk omskolning; texterna i Aftonbladet Kultur redigeras utifrån en revolutionär matris.
Men sanningen är ju att Suhonen inte gick till Expressen för att han var trött på Gulagtakterna, utan för att han fick skriva för lite. Han ville alltså ha mycket mer av marxist-leninistiskt interneringsläger.
Han ville rent av ha mer än alla andra; oändliga rader av idéer med krav på större utrymme än nån annan skribent. Skönlitteratur och idédebatt och gärna recensera författare han känner.
Han var mycket frustrerad över att han inte fick analysera socialdemokraterna samtidigt som han var Juholts talskrivare. (Det gjorde han på andra ställen, som anonym ledarskribent berömde han till och med ett tal han själv skrivit i Juholts namn. Det ger ordet vänskapskorruption en helt ny dimension.)
I själva verket fick Suhonen aldrig nog av att låta sig förtryckas av Aftonbladets kvinnliga kulturchef – hon den gnälliga, sura, intimiserande, känslostyrda diktatorn. Mera! Mera! skrek han under tortyren. Skicka en bok till, ge mig åtta tusen tecken, gör mig till teaterkritiker!
När Suhonen lämnade Aftonbladet för Expressen tackade mig hundratjugofem gånger för att jag gjort honom till den skribent Expressen så trånade efter: ”Det var du som lärde mig skriva, det var du som byggde upp mig till den jag är.” Han var oroad över hur det skulle gå nu med hans texter när han inte längre hade mig.
Ja du gosse, resultatet är ju uppenbart, du behöver en redaktör.
I fallet Suhonen har jag – för första och sista gången – brutit ett tabu, när jag avslöjar detaljer om en före detta frilansare. Man kan säga att Suhonen själv rattat in frekvensen för samtalstonen.
När Daniel Suhonen stämplar mig som den röda faran, beter han sig som borgare och socialdemokrater alltid har gjort mot dem som är mer samhällskritiska än de själva: En vänsterradikal är en marxist, som är en kommunist, som är en leninist, som är en stalinist, som är en diktator.
Alla slags angrepp, allt orent spel, är tillåtet mot den som är eller hålls för att vara kommunist. Så ska en allt för jobbig röst uteslutas ur samtalet. Lyssna inte på henne, hon är inte som oss, hon är helt galen.
Det här är jag van med, och ingen har med större frenesi nyttjat den metoden mot mig än yttrandefrihetens präktiga banerförare på Expressen. Vid såna tillfällen har Suhonen varit väldigt stöttande, och det har betytt mycket för mig. Nu använder han samma beprövade trick i syfte att normalisera sig själv och slå in en kil mellan mig, Aftonbladet Kultur och alla andra. Den här gången tror jag de flesta genomskådar taskspelet.
Det finns säkert de som tycker att jag inte borde skrivit den här artikeln heller, för vad har det här för allmänintresse? Andra blir ledsna, för de vill att såna som Suhonen och jag ska hålla ihop.
Det är möjligt, men så pass mycket leninist är jag ändå, att jag anser att en uppgörelse ibland är helt nödvändig. Däremot anser jag inte som Lenin, att alla måste välja sida och helst min syn på saken.