En riktig rockstjärna dödar med vänlighet
Courtney Love lärde sig leva som om hon ständigt filmas
”We were the most damaged children society turned out that year! And we just happened to be on stage together.”
Så säger Jayne Casey till den forne Haçienda-dj:n och numera författaren Dave Haslam och syftar på Liverpool-bandet Big in Japan vars lineup bestod av inga mindre än Bill Drummond (senare KLF), Holly Johnson (senare Frankie goes to Hollywood), Ian Broudie (senare Lightning seeds) och Jayne själv (senare Pink military).
Men att den som var allra mest skadad var Courtney Love visste jag redan innan jag läste Dave Haslams fantastiska lilla bok Searching for love – Courtney Love in Liverpool, 1982.
Redan som fyraåring fick hon LSD av pappan och när hon var åtta blev hon lämnad ensam kvar i USA när mamman och den nya mannen skulle söka lyckan i Nya Zeeland. Ett par år senare hamnade hon på ungdomsanstalt, efter att ha snattat en Kiss-t-shirt.
Endast sjutton år och med femhundra dollar i månaden från familjens fond stack hon så till Liverpool för att gatecrasha hemma hos Julian Cope i Teardrop explodes och crusha på Ian McCulloch i Echo & the bunnymen. Dessvärre var det närmaste hon kom ett hångel med Ian att stjäla rocken han bar på omslaget till Crocodiles.
Hon blev utslängd från en annan musikers hus på grund av ”vissa illavarslande upptäckter och diverse obehag”. Förmodligen för att hennes pappa brukade skicka LSD brevledes och för att hon läste Julian Copes brev från ex-frun som han hade gömt där.
Hon skrev även ett brev som hon aldrig postade till New Orders Bernard Sumner: ”Jag är värdelös och hemsk men jag skulle älska om du berättade vem du är”. Hon förlorade oskulden till Joy Divisions Isolation.
Och 1982, hela två år innan Madonna gjorde sin mytomspunna spelning på nattklubben Haçienda, var Courtney där och härjade backstage med Teardrop explodes. Julian Cope lärde henne att man ska leva sitt liv som om man ständigt filmas.
Resten är historia, Courtney blev världskändis, något som Julian Cope hanterade genom att, tio år senare (!), köpa en helsida i NME med texten: ”Befria oss från Nancy Spungen-fixerade heroindårar som klamrar sig fast vid våra största rockstjärnor för att dränera dem.” I sina memoarer kallar han Courtney för ”osannolikt hemsk”.
Courtney gjorde det som anstår en riktig rockstar, hon dödade honom med kindness. Till tidningen Q sa hon: ”Visst, jag är sinnessjuk och galen, men jag gjorde inget olämpligt, konstigt eller dåligt. Jag vet inte varför han gjorde det. Han är en väldigt tolerant, fin människa som brydde sig om mig och fick mig att tro på mig själv … Det vore fantastiskt om han tyckte om mina skivor. Jag ville bara att han skulle vara stolt över mig.”
<div data-tipser-pid="5ee33333afe79a00014e821f" data-tipser-view="compact"></div>