Transdebattörerna styrs av sin egen rädsla
Diskussionen är samma gamla homofobi i ny tappning
För att bespara mig själv både migrän och galopperande blodtryck brukar jag hoppa över söndagarnas Agenda. Debatterna, ämnesvalen och castingen har för många gånger varit för bisarra för mig. Men söndagens lilla inslag och samtal om det nya lagförslaget kring juridiskt kön har jag tvingat mig själv att se.
Det blir ingen Agenda igen.
Så minst sagt märkligt att 1) framställa queer-människor som lite mysiga, men utan egentlig talan eftersom man sedan 2) låter två personer som är överens samtala över huvudet på de transpersoner frågan gäller.
Lagförslaget, som går ut på att personer från tolv års ålder ska tillåtas ändra juridiskt kön (med vårdnadshavares tillåtelse) handlar i grund och botten om förenkling. Rätten att ändra sitt juridiska kön har funnits sedan 1972, och är ett krav för att få genomgå könsbekräftande kirurgi. Det har varit krångligt och nu ska det bli lättare, samtidigt som åldersgränsen sänks för just det juridiska.
Protesterna mot detta använder sig av en sorts ”sluttande plan-analys”: om det blir lättare att byta juridiskt kön så har vi snart könsneutrala personnummer och då försvinner statistiken för till exempel kvinnolöner och kvinnomisshandel. Men något sådant förslag finns inte. Och är det ens i den riktningen det här förslaget ligger? Jag har svårt att se det.
Ändå kastas tydligen tusentals år av genusordning över ända. Det låter som en överdrift från min sida men den grundar jag på att generalsekreteraren för Sveriges kvinnolobby, Clara Berglund, mer än en gång får upprepa samma sak: det här lagförslaget förändrar i grunden synen på kön. Men åtskillnaden mellan fysisk kropp och juridisk har varit ett faktum i nästan 50 år. Överdriften, yrvakenheten som stelnat i blind ideologi, står alltså kvinnolobbyn för.
Problemet som jag ser det är alltså att Sveriges kvinnolobby inte tänker låtsas som om några transpersoner finns.
Sveriges kvinnolobby är en paraplyorganisation för jämställdhetsarbete, det är ingen feministisk organisation utan mer som en rättvisesammanslutning som bevakar ciskvinnors rättigheter. De är oroliga för statistiska problem. Om en transkvinna lönediskrimineras, eller blir våldtagen, är det tydligen inget de någonsin har tänkt räkna in i sina analyser. Om jag förstår dem rätt. Problemet som jag ser det är alltså att Sveriges kvinnolobby inte tänker låtsas som om några transpersoner finns.
På Twitter läser jag Johan Hiltons utmärkta jämförelse mellan transdebatten nu och homodebatter vi minns från förr. Att samkönade par skulle få adoptera var då ett jätteproblem, för hur ska barnen kunna växa upp i en sådan förvirring? Då var det en fråga om att reglera vad som redan fanns och pågick, nämligen familjebildning utanför den heterosexuella kärnfamiljen. Nu är det också fråga om att reglera och justera lag efter människor som finns och handlingar som pågår.
Det är självklart bra att det finns en samhällsdebatt. Den bör dock inte styras av rädsla. Homofobin är för tillfället inte lika synlig som förr, men all den frustration som tydligen föds av att inte vilja eller förmå förstå sin samtid tas nu ut på en annan grupp utan makt och inflytande.
