Politiska påtryckningar mot konsten i Europa
Cecilia Djurberg rapporterar från ett seminarium
När teaterförlaget Colombine firar 25-årsjubileum med ett internationellt seminarium om konstens frihet och yttrandefrihet har nyheten precis kommit att Dramatenchefen Eirik Stubø får gå.
Under seminariet ”Det nya Europa – röster från scenen, en ny politisk situation” på Kulturhusets Under fontänen, avhandlas bland annat avskedandet av teaterchefer och mediers rapportering om sådana fall i en större, europeisk kontext.
Här vittnar scenkonstarbetare från Ungern, Tjeckien, Turkiet, Polen, Schweiz, Danmark, Storbritannien och Sverige om censur, självcensur och politiska påtryckningar mot konsten.
Till exempel berättar den provokative, polske regissören Jan Klata om hur hans uppsättning av Strindbergs Till Damaskus 2013 på nationalteatern i Krakow, som han då var chef för, anklagades av konservativa och högerextrema för att vara blasfemisk. Med draghjälp av medierapporteringen orkestrerades smutskastningskampanjer, bojkotter och sabotage av föreställningar. Så småningom petades Klata från sin chefspost och ersattes av en mindre obekväm ledning.
”Polen håller på att implementera det ungerska scenariot och kan ses som en blåkopia för resten av Europa”, säger Jan Klata.
Att frånta konstnärer och medier makt och oberoende är en typisk strategi för att underminera demokrati och yttrandefrihet. Samtidigt är det givetvis en helt rimlig åtgärd att säga upp en teaterchef som inte sköter sitt jobb.
I Sverige litar vi, kanske naivt, på att dessa processer går schyst till och att inga politiska avsikter att begränsa konstens frihet är inblandade vid chefsbyten. Men frågan är om vi är fullt vaccinerade mot en sån utveckling.
Dramaten ansluter sig nu efter krisen till samma chefsmodell, med uppdelning mellan vd och konstnärlig ledare, som snart alla svenska scenkonstinstitutioner har. I Sverige regleras makten över konsten tydligast via pengarna, och det har blivit något slags allmän sanning att konstnärer inte kan hantera ekonomi.
Kommer det att betyda något för den konstnärliga friheten att Dramaten från och med nu leds av en vd som inte är konstnär, och som med sin makt över budget och personal agerar överrock åt den konstnärligt ansvariga?
Det som ser ut att ske ”för den goda saken” i dag, utifrån mediebilden av vad som hänt, att Dramaten ska få bukt med arbetsmiljöproblemen, innebär också att ordningen med en mindre oberoende konstnärlig ledare kvarstår i en eventuell ny, framtida politisk verklighet.
Behöver vi vara oroliga för dessa vd-överrockar med tanke på den konstnärliga friheten på teatrarna i framtiden? Om vi lyfter blicken och ser på utvecklingen i andra delar av Europa?