Amanda Gormans dikt blir en liten bagatell
Att översätta den är att tolka minnet av en bländning
I januari 2021 hände det. Äntligen skulle hela världen ta ett steg tillbaka till dess naturtillstånd av värdighet och hederlighet. Vilka kunde fira detta maktskifte bättre än amerikanska demokrater som rest sig ur askan efter ett fyra år långt krig?
Det är nästan så att man hör hemma på den här presidentinstallationen, tillsammans med de hyggliga Obamas och Mr. Emhoff och det trevliga paret Bidens, Joe som står lite bakom och myser. Och så hon, en brun 22-årig poet som står framför vid podiet. Det är en presidentiell trofé som fullkomligt bländar, vars uppenbarelse och dikt ”The hills we climb” befinner sig på oerhörd distans från den gamla presidentens vulgära tweets och gula frisyr.
Inte ett torrt öga i hela världen, nästan, så jäkla stort känns det. De vann. Vi vann. Också Sverige har vunnit. Och nu måste vi ge ut det här talet på svenska, så att alla förstår vilken stor grej det är också i vår egen tappra nation.
Visst är det ett ögonblick som berör. Det är som världens bästa mest välproducerade pop, som USA trots allt är världsbäst på. Det äger en särskild genialitet, närvaro och tajming som gör att alla ryser och inte kan rå för att de ryser. Och eftersom det bara är pop är det i stort sett ingen som tänker att herregud, ska de döpa om vita huset till bruna huset nu också. Det kommer ändå aldrig att hända.
Kanske beror diskursen om den omöjliga översättningen på att det fortfarande finns en föreställning om en ren översättning, precis som en ren litteratur
Så långt är allt lätt att ta in. Kruxet kommer när berusningen lagt sig och det ska översättas till svenska. Amanda Gormans The Hills we climb är ju en mix av klassisk tillfällesdikt och spoken word med ordlekar och nödrim, tänkt att levandegöras på en scen.
Är det då oviktigt att det också är en kvinna med brun hud som står på scenen och reciterar sina ord? Självklart inte. Det betyder allt. Efter att i åratal ha vadat i dynga är bilden framför oss av en svart kvinna i ett vitt hav och bilden som målas upp om den gemensamma marschen uppför berget berusande frisk och ren – framför allt är den ett. Och i detta ett ingår vi, vårt lilla USA-dyrkande land, det är bland annat det som känns.
Vem av oss ska då översätta detta? Redan under 1600- och 1700-talet användes tillfällesdiktningen i alla möjliga syften: politiska, ideologiska, religiösa och propagandistiska. Urformen var ”Det demonstrativa talet”, en av den klassiska retorikens tre huvudgenrer. Det intressanta var hur polyglotta dessa diktare var, några översättningar behövdes knappast. Jag läser i en text av litteraturforskaren Daniel Möller:
”Denna på ytan bagatellartade diktning var inte bara en övningsarena för poeten och ett sätt att visa sin lärdom, spiritualitet och formuleringsförmåga – den laddades många gånger med ett sprängstoff som kunde användas både karriärmässigt och politiskt. Ofta kräver tillfällesdikterna ett stort mått av kontextualisering för att bli begripliga.”
Precis så kan det också vara med översättningar, både vad gäller sprängstoff och kontextualisering. Lite slappt och inte sällan kokett – som en till intet förpliktigande djupsinnighet – yttras ibland orden att all översättning är omöjlig. Till och med vissa kritiker har medlidsamt, liksom initierat, börjat skriva så när de tycker någon översättning verkar dålig, som om det rörde sig om en sorts funktionsnedsättning, när det i själva verket är en hoppfull funktionsvariation som pågår hela tiden och finns överallt, som översättningsteoretikern Lawrence Venuti skrivit. Allt översättande är i verkligheten sprängfyllt av möjligheter, det behöver man inte vara Hans Rosling för att påstå.
Kanske beror diskursen om den omöjliga översättningen på att det fortfarande finns en föreställning om en ren översättning, precis som en ren litteratur. Och kanske är det därför Amanda Gormans tillfällesdikt tycks extra oöversättbar.
Knappt någon har väl missat fallet i Nederländerna där den unga hyllade författaren Marieke Lucas Rijneveld hoppade av uppdraget att översätta efter kritik att hen inte är brun, trots att det hade godkänts av Amanda Gorman. Kritiken kom senare att nyanseras något från vissa håll: att det handlade om identitet, om bristande språkkompetens och erfarenhet av översättning. Vilket många erfarna översättare skulle hävda är en vettig nyansering, eftersom att översätta litteratur kan vara svårt för den som aldrig har gjort det, särskilt i fall som detta när det ska ske på nolltid, helst innan vi glömt bort det här hoppfulla ögonblicket. I stressen håller vi tummarna för att den senaste vita polis som skjutit ihjäl en svart man inte handlar om rasism, utan tourettes. Vi håller fast den här bilden:
Vi, arvtagarna till ett land och i en tid
Där en mager svart flicka,
Vars ätt varit förslavad, och som danats av en
ensamstående mamma,
Kan drömma om att bli president,
Och bli bjuden att recitera för en.
Det är Jason Timbuktu Diakité som har översatt dessa rader, vilket identitetsmässigt verkar vara en nästan perfekt casting av bokförlaget Polaris. Men ändå, trots att han har sjungit antirasistiska sånger med Kartellen och är en både rasifierad och samhällsengagerad popartist så är det ohyggligt svårt.
Han ska nämligen översätta minnet av en bländning i en process som är dubbel: från tal till skrift och sedan till svenska. Även om han säkert har det skrivna framför sig går det inte att komma förbi det levande ögonblicket med de levande kropparna, det som man kan bevittna bara ett knapptryck bort om och om igen på youtube. Inte sällan är popen beroende av minnet av en kropp.
Det är en annan sak som stör mig, och jag ber om ursäkt om mina associationer drivs för långt, men det är när den inbundna litteraturen blir ivrig och ska tafsa på popen, vare sig det gäller dylansk folkpop eller hiphop (dvs den nya popen). På den punkten är jag konservativ och renhetsivrande. Jag tycker inte att viktiga finlitterära priser ska gå till popmusik eftersom det förstör den fullständigt, perverterar den precis som en ytlig idé om högt och lågt perverterat morgontidningars kultursidor, inte minst dess ”bevakning” av pop. (DN MUSIK i onsdags: Iron Maiden skjuter upp Europaturné igen, Janet Jackson säljer jacka och bröllopsklänning, Van Halens ikoniska gitarr till salu.)
En liknande känsla av degenerering kommer över mig när jag läser skriften Berget vi bestiger – The hills we climb i Diakités svenska översättning:
Att komponera en nation som skänker sin kraft
Åt alla kulturer, kulörer och karaktärer,
Och mänskliga villkor.
Och när det samtidigt tippar över i en otidsenlig Fänrik Ståls sägner och det blir tydligt att vi läser en dikt om ett nationsbygge, som väl egentligen inte är vårt eget. Liksom med allt nationsbygge blir det så tydligt att vi:et krackelerar:
Att vara amerikan betyder mer än
stoltheten som ligger i blodet –
Vi kliver in i vår historia och ordnar
reparationer.
Så kan vi lämna efter oss ett land som är bättre
än det som lämnats oss.
Med varje pust från vårt bröst av hamrad brons,
Upplyfter vi denna plågade plats
till ett paradis.
Vem ska egentligen läsa detta?
Mindre bagatellartad hade Berget vi bestiger blivit om den hade infogats – kontextualiserats – i den samling med dikter av Amanda Gorman som i höst ska ges ut på svenska. Då hade den fått ett rimligare sammanhang, text att begrunda som en särskild sorts amerikansk litteratur, en tillfällighetspoesi som leder vidare från det tillfälliga.
Vem ska då få översätta den, undrar man förstås. Och hur synlig ska denna människa vara? Ska hen liksom den vite presidenten gömma sig bakom poeten, eller ta plats på scen, bredvid henne? Eller ska det bara få vara: text?
Det omöjliga är som sagt inte att översätta, utan att finna renheten i frågan om vem som är bäst lämpad att översätta en dikt.