Covid-året gav mig en scenskräck inför livet
Den andra chansen tillåter inga misstag
När vaccinet rullas ut och omgivningen fylls av glädje och förväntan drabbas jag av prestationsångest, inför att göra anspråk på det liv som nu sträcker ut sig framför mig.
Tillvarons hastiga inbromsning – ett år av stillastående dagar – har skapat ett brott i levnadsbanan, två separata liv och känslan av att ha skänkts en andra chans. Men att tilldelas ett liv kommer också med ett ansvar: drömmar som ska uppfyllas, planer som ska förverkligas och svårigheter som ska hanteras. En serie episoder ska fogas samman och fyllas med mening.
Allt detta brukade ske per automatik. Nedärvt genetiskt och socialt. Men på samma sätt som när man i språnget uppför en trappa tvekar över var man ska sätta fötterna börjar jag tvivla på mina mest naturliga förmågor. Jag har glömt bort hur man lever ett liv.
Jag ser Ken Burns nya dokumentärserie om Ernest Hemingway och fastnar för episoden om den förlorade generationen. De unga vuxna som kliver ut i en ny verklighet efter första världskriget. Förvirrade försöker de hitta sin plats bland krossade drömmar och brustna illusioner.
I Hemingways roman Och solen har sin gång gör karaktärerna sitt bästa för att roa sig. De dricker, älskar och frossar. Samtidigt finns där hela tiden något outtalat och sorgset. I fiestans hetta – bland klirrande glas och Pamplonas rusande tjurar – dröjer en tystnad i luften. Hur mycket de än försöker vill lyckan inte riktigt infinna sig.
På samma sätt har försommarens glädjeyra här hemma – dikterad av ett virus – något forcerat över sig. På sociala medier delas familjeåterföreningar och festbilder med rosa himmel över Ivar Los Park. Själv fylls jag av ett slags scenskräck inför livet.
Det är något med denna andra chans som inte tillåter misstag. Att leva ett liv där man slarvat bort sin kärlek och försummat drömmar är mänskligt och något som kan förlåtas. Men att nu få en ny chans och eventuellt begå samma misstag är svårare att smälta.
Samtidigt har covid fungerat som en ursäkt för mina personliga tillkortakommanden. Det har varit bekvämt att inför mig själv hänvisa till en pågående pandemi, när jag ställts inför mitt ständiga singelskap eller mina ouppfyllda drömmar.
Jag minns vagt en text som jag en gång läst, eller om jag kanske fantiserat ihop den själv. Det är en författare som talar om att kliva in i vuxenheten. Han jämför livet med en teaterpjäs, och berättar om hur han i mitten av 20-årsåldern inser att ridån hela tiden varit uppe. Att föreställningen redan har börjat, att den pågår och att den en dag kommer att ta slut. Det finns inte längre tid för repetitioner, och snart ringer klockorna.
Så ramlar jag över Michel Houellebecqs corona-essä En un peu pire (”Bara lite värre”). Ett slags öppet brev där författaren talar om ett ”banalt virus” som inte förändrar någonting. Det kommer bara att påskynda sådant som redan satts i rörelse, som utvecklingen av alla dessa digitala hjälpmedel för social interaktion, vars enda syfte är att minimera fysiska kontakter.
”Vi vaknar inte upp till en ny värld efter karantänen”, skriver Houellebecq. ”Den kommer att vara densamma, bara lite värre.”
Jag fylls av ett plötsligt lugnt. Bara lite värre. Kanske kan det till och med bli bra?