Dags att krossa myten om klassresorna
I en tid av skenande klassklyftor borde vänstern tala klarspråk om orättvisor
Vi lever i en tid av exploderande ojämlikhet. Efter en kraftfull utjämning under 1900-talet, då världskrigen förstörde enorma mängder kapital, inkomstskillnaderna minskade, välfärdsstaterna byggdes och det sociala avståndet mellan klasserna krympte pekar alla kurvor nu sedan länge åt motsatt håll.
Trenden är densamma i alla västländer. Men Sverige är ett extremfall. Vår mycket starka koncentration av förmögenheter – den allra rikaste procenten har femdubblat sina rikedomar på 20 år – har tillsammans med politiska reformer som gynnat de rika och drabbat de fattiga gjort Sverige till ett av de länder där inkomstklyftorna ökat mest de senaste 30 åren. Möjligheten till klassresor har dessutom inte förbättrats sedan farfar var ung. Den sociala rörligheten står stilla.
Hur har västvärldens politiker kommit undan med detta? Varför så få revolter? Var är barrikaderna?
Vi går nu in i ännu en valrörelse som kretsar hårt kring den kriminalitet som växer ur klassamhället. Samtidigt råder, också som vanligt, en bred beröringsskräck inför hur de ekonomiska eliternas ökande rikedomar alstrar denna ojämlikhet. Klyftornas symtom ska mötas med repression eller i bästa fall sociala insatser, men dess orsaker lämnas orörda.
Trots att det ligger i den stora majoritetens ekonomiska egenintresse att fördela rikedomarna jämnare.
En förklaring, inte den enda, är borgerlighetens ideologiska övertag på en viktig punkt.
För under precis samma tid som klassklyftorna vidgats har allt fler blivit övertygade om att vi lever i ett slags ”rättvist” meritokratiskt system, där idoga studier och hårt arbete är det som avgör din framtid och där klassresan uppåt är möjlig för den som lägger manken till.
I studien The paradox of inequality: income inequality and belief in meritocracy go hand in hand undersöker den holländske sociologen Jonathan J. B. Mijs 23 rika länder mellan 1987 och 2012, bland annat Sverige. I alla länder ökar klassklyftorna och samtidigt växer tron på rättvisan i fördelningen. ”Det som förklarar att medborgarna samtycker till ojämlikheten är deras övertygelse om att fattigdom och rikedom är resultat av en rättvis meritokratisk process” sammanfattar han.
USA är skräckexemplet, där 95 procent av befolkningen bekänner sig till den amerikanska drömmen om att starta med två tomma händer och ta sig till toppen. Men minst två av tre i vart och ett av de 23 länderna delar övertygelsen om att det är möjligt för den som har den rätta kämpaglöden.
Denna uppfattning omfattas brett inom alla samhällsklasser, men står starkare i medelklassen än i arbetarklassen, hos dem som har högre utbildning och, föga förvånande, bland dem som själva har gjort en klassresa uppåt. Så legitimerar de överordnade sin egen förment välförtjänta framgång, både i egna och andras ögon. Jag kunde, då kan väl alla?
Mijs data för Sverige är från 2009. Då anslöt sig tre av fyra svenskar till tanken att hårt arbete avgör hur framgångsrik någon blir, en uppgång med över tio procent sedan 1992.
Samtidigt pekar bara drygt fyra av tio på klassbakgrundens betydelse, sådant som föräldrarnas förmögenhet och kontaktnät. Det är oförändrat sedan 1992. (Att svaren summerar till över 100 procent beror på att man kunnat ange flera alternativ).
Socialister av olika nyanser av rött har alltid insett att möjligheten till individuella klassresor inte är en lösning på ojämlikheten
Men inte bara ökar tror på den allt mer ihåliga amerikanska drömmen. Mijs konstaterar också att det finns ett starkt samband mellan djupare ekonomisk ojämlikhet och en starkare tro på de rika och de fattiga ”förtjänat” sin position. Ju ojämlikare ett land är, desto mer rättvist tycker invånarna att det är.
En ledtråd till detta paradoxala beteende åskådliggörs i studien Income inequality influences perceptions of legitimate income differences av den amerikanska forskaren i politisk psykologi Kris–Stella Trump.
Hon har utfört en rad experiment, främst i USA. De landar alla i samma sak: när folk upplever en större ojämlikhet, så tenderar de själva att också ge sitt stöd åt större ojämlikhet.
Ett av experimenten upprepades i Sverige.
Det är bland det sorgligaste jag läst.
Några hundra frivilliga ombads ange vilken lön de tyckte var rimlig för olika yrken: VD i storföretag, statsråd, allmänläkare, butiksinnehavare, facklärd arbetare och icke facklärd arbetare.
Amerikanerna ansåg i snitt att det var rätt att en VD tjänade nio gånger mer än en oskolad arbetare. Svenskarna tyckte det räckte med tre arbetarlöner.
I nästa led fick de veta de verkliga lönerna: i Sverige tjänar en storbolagsdirektör som 48 arbetare, i USA som 470.
Efter denna ”behandling” ombads deltagarna återigen att ange vad de tyckte var en rimlig lön.
Amerikanerna höjde sitt bud till nära 15 gånger en arbetarlön, en ökning med över 50 procent.
Svenskar nöjde sig med att slå på 20 procent, till 3,6 arbetarlöner.
Jag medger att mitt hjärta fylldes av stolthet över de jämlikhetsvana svenskarna och kved av medlidande med de grundlurade amerikanerna.
Men poängen är att alla justerade sin idé om rättvisa, så att större löneskillnader plötsligt sågs som acceptabla.
Beteendet grundas i ett fenomen som kallas ”tron på en rättvis värld”. Tanken är att det skapar ett psykologiskt obehag hos oss att se vårt samhällssystem som orättfärdigt. Det påminner om hur vi som individer gärna rättfärdigar vår egen livsstil. Jag flyger på charter fastän jag vet att det sabbar klimatet, men jag är ju så utarbetad. Jag förtjänar verkligen mina 50 000 i månaden, jag har ju utbildat mig och sliter på kvällarna också.
När vi därför konfronteras med ojämlikheten, så blir vår mest smärtfria reaktion att anpassa vår idé om vad som är rättvist. Sådan är det existerandes makt: det är mental lättare att rättfärdiga verkligheten som den är, än att plågas i sitt inre av dess orättvisor.
(Det innebär också att det kan vara kontraproduktivt att ställa skyhöga löner, villapriser och bonusar mot barnfattigdom och annan misär. Risken är att även sådana uppgifter bidrar till att normalisera klyftorna i folks medvetanden.)
En annan delförklaring till varför folk anpassar sig till större orättvisor är den segregation som ojämlikheten skapar.
När folk ur olika samhällsklasser inte längre träffar varandra, när de bor på olika platser, har barnen i olika skolor och gifter sig inom sin klass, förstår de varandras villkor sämre. Om man inte känner någon fyrabarnsmamma i hyreslägenhet, så är det lättare att haspla ur sig att hon borde ta sig i kragen och plugga. Har man ingen kompis som sliter som cykelbud blir det lättare att påstå att de fattiga mest är lata. Och omvänt: umgås man aldrig med professorer och företagartyper kan man nog lätt få för sig att de är osedvanligt begåvade.
”Folk”, skriver Mijs, ”tenderar att underskatta de strukturella krafterna som skapar ojämlikhet därför att de i ökande utsträckning inte kan se dem från sin (isolerade) position i botten eller toppen av sitt (segregerade) samhälle”.
På så vis skapas en ond cirkel, där ojämlikhet föder ojämlikhet.
För vänstern är det en ideologisk katastrof som syns i siffrorna, där man förlorat slaget om verklighetsbilden.
Socialister av olika nyanser av rött har alltid insett att möjligheten till individuella klassresor inte är en lösning på ojämlikheten. Klasserna består ju, alldeles oavsett om ett antal personer rör sig mellan dem.
Stefan Löfven uttryckte det med osedvanlig skärpa i sitt avskedstal till S-kongressen i höstas:
”Inte för att jag är emot klassresor, men det bygger ju på föreställningen att det inte är fint nog att vara arbetare … Högern tänker att arbetare alltid ska ha det på ett visst sätt, och det är naturligtvis dåliga villkor som ska gälla, därför att man kan ju ta sig därifrån. Jag värjer mig mot den här tanken. Att vara arbetare ska ju inte innebära att man lever i fattigdom, sliter ut sig eller är rädd för att dö på jobbet”.
Men fler klassresor är inte bara ett otillräckligt botemedel. Det är värre än så. Som idé, som en ideologisk berättelse om hur samhället fungerar, är övertron på att det är graden av flit och begåvning som avgör vår position direkt destruktiv, eftersom den med Mijs ord ”dämpar” oron över ojämlikheten.
Därför måste myten om den rättvisa tävlingen, där individens egna insatser påstås avgöra lönekuvertets tjocklek och där klassresenärerna blir ”bevis” på systemets rättvisa slås i spillror.
Att det är en käckt peppande idé gör den ju tyvärr inte sann.
Visst, vänstern kan säkerligen även i framtiden segra i val då och då utan att utmana denna berättelse.
Men vinner man inte den ideologiska debatten om vad som orsakar de rikas rikedom och de fattigas fattigdom, så kommer man obönhörligen att förlora kampen om samhällsutvecklingen.