Vi behöver ett modigt museum om Förintelsen
I veckan togs första steget för att samla de svenska överlevarnas minnen och erfarenheter
För några år sedan ringde en man vid namn Max Safir, överlevande från Förintelsen, till dåvarande statsminister Stefan Löfven. Han frågade varför Sverige inte hade något museum om Förintelsen. Safir påtalade att de överlevande saknade en gemensam plats att gå till med sina vittnesmål och sitt arv, det fanns ingen hamn som samlade in och tog vara på alla minnena. Frågan var dessutom akut, de som upplevt Förintelsen och som själva tagit ansvar för att berätta, var på väg att gå ur tiden. Snart finns de inte kvar.
Löfven svarade ärligt att han inte visste varför Sverige inte hade ett museum men lovade att återkomma. Kort därefter i september 2018 bjöd han in bland annat Safir, Hédi Fried och Livia Fränkel för att diskutera ett inrättande av ett museum.
I torsdags invigdes det museet. I ett första skede kommer verksamheten att vara digital, nästa sommar öppnas den första fysiska utställningen med de överlevandes vittnesmål. Till en början kommer museet att husera i Stockholm på våningen ovanför Bonniers konsthall i Vasastan.
Så småningom skall museet hitta eller bygga ett eget nytt permanent hem.
Förväntningarna är höga, och vår tid har gjort frågorna rörande nazismens brott politiskt laddade.
Som exempel kan nämnas utställningen Medlöperi och motstånd – Nazismen i Norrköping då och nu som visas på Norrköpings stadsmuseum. Där finns bland annat tidningsurklipp som rör nazism och främlingsfientlighet i Norrköping de senaste tio åren. En av artiklarna handlar om Sverigedemokraterna lokalt. SD gick i taket, polisanmälde stadsmuseet för förtal och har anklagat museet för att sprida lögner om SD:s historia.
Vilken historia som ska berättas går inte alltid i linje med den nationella självbilden
Skildringen av det förflutna är i sig ett krig. Tidigare var extremhögerns taktik att systematiskt förneka Förintelsen, i dag är den mer inriktad på att snarare skriva om historien. SD har till exempel försökt sprida en falsk idé om att Socialdemokraterna och nazismen hänger ihop – inte SD och nazismen. På europeisk nivå är Polen ett talande exempel, där regeringen inte förnekar Förintelsen utan förvränger historien och framställer Polen som ett land där gemene man bekämpade nazisternas gärningar. De ohyggliga övergreppen mot judar i Polen tystas ner.
Vilken historia som ska berättas går inte alltid i linje med den nationella självbilden. Ett modigt museum måste våga visa hela bilden. Troligen har allmänheten hört mer om heroiska insatser som räddat livet på judiska flyktingar, än att Sverige inledningsvis under kriget hade en mycket restriktiv flyktingpolitik. För att inte tala om romska flyktingar som hotades av nazisterna, de fick inte komma hit. Sverige är båda delarna: vita bussarna men också eftergiftspolitik.
En annan viktig del är att skildra hur livet har varit för judiska flyktingar i efterkrigstiden i Sverige och hur många påverkats att dölja sin judiska identitet.
Max Safir gick bort i juni 2020, 94 år gammal. Han hann aldrig se museet han tog initiativ till – men hans önskan är nu verklighet, med en plats där hans och andras minnen kan samlas.