”Att skriva på svenska skulle ha gjort för ont ”
Jonas Hassen Khemiri om nya romanen ”Systrarna”
Augustprisvinnaren Jonas Hassen Khemiri är tillbaka.
Med 726 romansidor som föddes på engelska.
Inte som ett krav utan som en konsekvens av bokens pappa-scener.
– De skulle ha gjort för ont att skriva på svenska, säger 45-åringen som själv är tvåbarnspappa.
Det är tidig morgon i New York och Jonas Hassen Khemiri låter förvånansvärt pigg med tanke på att det är extremt hett och att han precis vinkat av sina två barn till höstterminens andra skoldag efter en sen kväll med ”inspark” på New York University där han sedan 2021 undervisar två kurser i kreativt skrivande.
Det har gått exakt 20 år sedan debutboken ”Ett öga rött”, även den skriven i New York, gjorde succé, kallades för en ”fenomenbok” och så småningom fick författaren både Augustpriset och flera internationella litteraturpris.
– Jag tror inte att det handlar om varken förlaget eller författaren utan om personerna i boken. Det handlar om ifall läsarna adopterar en bok.
Sex romaner senare är han tillbaka i New York, nu med sin fru och deras två barn, och parallellt med professorstjänsten är det åter dags för en bokrelease.
Den mest lustfyllda boken
Den nya romanen är döpt till ”Systrarna” och består av två parallella historier, den om pojken Jonas Hassen Khemiris uppväxt på Södermalm och historien om tre systrar som korsar hans liv.
Boken har tagit dig fyra år att skriva, är lång och skriven i först en engelsk version, sedan en svensk och därefter en ny engelsk version. Du gör det inte lätt för dig!
– Nej, men det brukar jag ju inte göra heller, skrattar författaren.
– Det konstiga är att detta har varit den absolut mest lustfyllda boken att skriva. Det har varit så roligt att leva med dessa tre systrar. Under tiden såg jag mig själv via dem och förstod mig själv mer. Jag älskar böcker om människor som försöker förstå något istället för någon som förstått. Det är nästan roligare om det inte mynnar ut i ett enkelt svar utan i tanken ”Så här kan det också kännas att åldras, att vara syskon, att lämna sitt hem och både längta tillbaka och känna sig otroligt fri på den nya platsen”.
En återkommande person i romanen är pojken Jonas pappa som bär på så många drömmar och ännu fler misslyckanden.
– Ja, han försöker lappa ihop sitt liv, förändra sig, men har svårt att göra det. Han gör det genom att bygga det fördömda huset i sitt hemland, byta språk, intala sig att han inte behöver någon i hela världen.
I själva verket klarar vi oss inte ensamma, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Ska vi ägna vår korta tid på jorden åt att bygga, i metaforisk mening, skyskrapor eller mänskliga relationer? Det är klart att man måste ha drömmar och vilja skapa något som ska överleva oss, men när vi väl ligger där och drar vårt sista andetag så tror jag inte att det är nycklarna till huset vi byggde som kommer att trösta oss.
Försökt skriva vissa scener i 20 år
Den onödiga frågan om hur nära verkligheten manuset ligger känns svårt att inte ställa när du till och med döpt pojken till ditt eget namn.
– Det generella svaret är att detta är en roman med självbiografiska inslag men jag är inte säker på procenthalten. Jag såg en gång en intervju med en finsk författare som fick den frågan. Han tog ett bloss, svarade sedan ”67,5 procent sann” och skrattade.
Du sa nyss att detta var en lustfylld bok att skriva, men bokens pappagestalt skildras med mycket plåga.
– Det var nog en av anledningarna till att boken kom till mig på engelska. Vissa av dessa scener har jag försökt skriva i 20 år, säger han och nämner scenen när pojken Jonas besöker sin pappa som efter skilsmässan flyttar till ett härbärge som kallas ”hotellhemmet”.
– Jag vet egentligen inte varför det gick lättare att skriva den här boken på engelska. Kanske har engelskan mer makt, kanske skapade den viss distans för att skriva ner de här scenerna. Men att försöka förstå dynamiken som pågår mellan systrarna och deras mamma och Jonas och pappan … det var ändå lustfyllt.
För Jonas Hassen Khemiri kokar allt nämligen ner till en fråga: Går det att förändra sin egen berättelse?
– Jag är övertygad om att det går.
Han visste hur man stannar tiden
Förutom relationer utforskar ”Systrarna” tiden.
Medan sekundvisaren rusar fram är det endera vardag på Södermalm, endera dramatik. Mellan raderna är det nyårsaftnar, kärlekar och föräldrar som försvinner blandat med rappare, metoo och antisemiter.
– Jag ville fånga känslan av hur tid känns. Går det att skriva en bok som gestaltar hur tiden känns? Och om allt ska vara med, då måste också humor, död, sorg och ånger vara med. Många gånger är de granne med varandra.
När författaren minst anade det fick han hjälp i skapandet av en hemlös man som höll hov på ett tunnelbanetåg.
– Han ”visste” hur tiden kunde stannas. En filosof i Heideggers anda! På tåg B en tisdag! Alla tittade på honom och tyckte att han hade tappat det. Bara en författare med svensk bakgrund tyckte att han faktiskt var något på spåret.