Läckert men historiskt tveksamt Vasa-lajv
Det finns en konservativ dröm om den starke landsfadern Gustav Vasa
På midsommardagen är jag utsänd att bevaka två svenska 500-årsjubileer: Gustav Vasas intåg i Stockholm och högvaktens instiftande. Jag önskar jag att jag tagit med en solhatt och en vattenflaska till Gamla stan. Hettan tränger sig in i skallen och får hjärnan att svälla upp.
Och om jag svettas, som håller mig stilla i skuggan, kan man tänka sig tillståndet hos många av de 300 läckert utstyrda lajvarna som tågat från Medborgarplatsen och upp till Kungliga slottet.
I sig en heroisk insats.
Dessa dåtida karaktärer som trampar och rider fram genom staden kommer från ett antal civila föreningar som ägnar sig åt att re-enacta händelser ur Sveriges tidigmoderna historia. Det är fänikor av landsknektar och dansgillen. Den här gången lajvar de alltså när Gustav Vasa och hans legoknektar lyckats besegra den danske kungen och avslutat Kalmarunionen och Sverige fått en ny kung.
Trummornas ödesmättade slag och doften av ångande hästskit bidrar till känslan. Men är det verkligen här som vi svenskar, med producenten Hjalmar Olssons ord, ska ”söka våra rötter, hur vi blir svenskar”?
Det var den nationalromantiska inrättningen Skansen som 1893 utsåg den 6 juni, Gustafsdagen, till Svenska flaggans dag, som sedan 1983 också är nationaldag. Bredvid valet av Gustav Vasa som konung hänvisar det också till datumet för 1809 års regeringsform – två händelser av mycket olika karaktär.
Populärhistorikern och rojalisten Herman Lindqvist, som senare på dagen håller tal för massorna, upprepar som ett mantra att ”Gustav Vasa lade grunden till det moderna Sverige”. Det kan verkligen diskuteras. Landet Sveriges ålder är snarare 1000 år, och dess första regent Olof Skötkonung.
Särskilt modernt var heller inte det Sverige som fanns efter Gustav Vasa, inte än på 300 år. Däremot är det rimligt att hävda att Vasa gjorde landet till en lutheransk nationalstat.
Jag vet inte om det är vår tids konservativa längtan efter en stark ledare som kan hela det som uppfattas som ett konfliktfyllt samhälle som gör att just denne Machiavelliske furste lyfts fram som landsfader. Här finns en linje bakåt till när skinnskallar och SD:s De fyras gäng firade Karl XII-dagen 30 november.
Och visst: det skulle inte vara lika sexigt att hylla den ganska byråkratiska uppkomsten av det fredliga, jämställda, moderna Sverige.
Gamla stan dignar av sommarblonda barnfamiljer och turister. De uppsträckta högerhänderna har mobiler som filmar och fotar. Särskilt muntra blir folk när kungaparets huvud syns på en balkong och deras händer börjar vinka på klassiskt manér.
Legosoldaterna som Gustav Vasa betalade för att utkämpa hans strider tar stor plats. Det ser ut som en tanke denna dag, då Wagnergruppens knektar rör sig genom Ryssland samtidigt som tåget slingrar genom Stockholm. Att legosoldater är världens avskum, en sorts krigets horor kända för att skövla, plundra och våldta, drar inte ner stämningen.
Och när någon – Gert Fylking? – ropar ”Välkommen!” när Gustav Vasa passerar, undrar jag: är spektaklet ett svar på den klassiska konservatismens problem? Alltså frågan om vilket samhälle och vilka sociala hierarkier som skall bevaras? Är det något som verkligen har funnits eller en historisk utopi?
I Sveriges ovanligt återhållna nationalsång, sägs landet ”vila på minnen av fornstora dar”, det vill säga den militaristiska stormaktstiden. Jag tror att ytterst få skulle vilja komma tillbaka dit.
Den svenska nationalismen har varit ovanligt svag. Det kan rentav hävdas att den föddes först våren 2022, i och med Putins atombombshot. Numera kallar sig ledande socialdemokrater glatt för ”patriot”, ett ord som för bara några år sedan signalerade högerextremism.
Åren kring 1500 var en revolutionär tid, inte bara i vårt nordliga förflutna. Renässanshumanismen, reformationen, koloniseringen av Amerika, nationalstaternas uppkomst, den vetenskapliga revolutionens inledning.
Denna explosiva era får en bild i de närmare 300 utstyrda entusiaster som tågar genom Stockholm. De provocerande stora blygdkapslarna, enorma utsvängda knäbyxorna, luxuösa huvudbonaderna, fladdrande fanorna är alla tillverkade av tyger i färgkaskader.
Det kunde varit ett myllrande träsnitt av Albrecht Dürer, fast i extatisk technicolor.
Läckra, livs levande uttryck för en tid som var sant mångkulturell.