Hon borde ta över kulturdepartementet
Om en reform hinns med före valet borde den handla om ungas tillgång till böcker
I morgon presenterar Magdalena Andersson en ny regering. Efter miljöpartisten Amanda Lind kommer kulturministerposten nu, för första gången sedan 2006, hem till Socialdemokraterna.
Det är hög tid. Samtidigt är det bara tio månader kvar till valet, så ämbetstiden blir kort. Vad bör prioriteras?
Kulturkriget står i dag i centrum av politiken, och riskerar att spela stor roll i nästa valrörelse. Sverigedemokraterna vill att kulturpolitikens syfte ska vara att skapa ”en gemenskap” och att riksdagen ska fatta beslut om nya kulturpolitiska mål för att ”ena nationen”. Samma partis attacker mot public service och fria medier och deras motstånd mot folkbildningen och det de anser vara ”provokativ konst” gör att kulturpolitiken politiseras.
Än mer än i dag, bör man här tillägga.
I våras publicerades rapporten Så fri är konsten av Myndigheten för kulturanalys. Den visar att det svenska kulturlivet står i stort sett vidöppet för politisk påverkan. Och att möjligheten utnyttjas, direkt och indirekt. På statlig nivå har styrningen både en direkt, negativ inverkan på den konstnärliga friheten och en indirekt sådan. På lokal och regional nivå fungerar inte principen om armlängds avstånd. På många ställen styr politiker kulturen direkt.
Amanda Lind har inte gjort ett dåligt jobb, men den styvmoderliga behandlingen av området har varit ett problem. Sverige behöver en kulturminister som klarar att värna kulturens och mediernas frihet, och försvara den både mot sverigedemokrater och andra krafter.
En kulturminister för 20-talet måste förstå att övervakningskapitalismen är ett existentiellt hot mot tankens och människans frihet
Men i en socialdemokratisk kultursyn måste frihetsbegreppet också betyda något mer. Det handlar om frihet för kulturutövare att tänka och skapa. Frihet för många fler, särskilt unga, att få lära sig att delta. Men också frihet i en tid när mycket av kulturkonsumtionen sker på digitala plattformar som invaderar våra hjärnor på sofistikerade sätt. Nästa år ska de två stora lagstiftningspaket som reglerar nätjättarnas verksamhet i Europa beslutas om i Bryssel. Där måste Sverige ha en tydlig hållning. En kulturminister för 20-talet måste förstå att övervakningskapitalismen är ett existentiellt hot mot tankens och människans frihet, och ha en idé om vad politikens roll är i det som sker.
Om jag skulle önska en reform som skulle kunna hinnas med före valet så skulle den handla om läsning och ungas tillgång till böcker. Det skulle handla om krav på skolbibliotek för alla, och skolbarns rätt till både egna skolböcker och skönlitteratur. En satsning som inte bara försvarar friheten, utan expanderar den.
Så vem kan göra något vettigt på posten under kommande tio månader, och börja bygga för tiden efter det? Jag tycker att valet borde falla på Lawen Redar, Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson. Hon är bara 32 år gammal, men bottnar i både frihets- och klassperspektivet och är en av få som förstår både risker och möjligheter med den digitala revolutionen. Med det kulturpolitiska program som hon lanserat i Stockholm har hon visat hur en socialdemokratisk kulturpolitik skulle kunna se ut i praktiken. Jag tror att hon har potential att bli en Bengt Göransson för 20-talet.
Viktigare än person är ändå innehållet och inriktningen. Målet för en socialdemokratisk kulturpolitik måste vara att värna tankens frihet – från politiken, algoritmerna och kapitalet.