Malmö är byggt på barnarbetares svett
Nya tåg döps efter fabrikörer som betalade svältlöner till barn
I spåren av Black Lives Matter-rörelsen ifrågasätts statyer och minnesmärken i USA. Den debatten kan behövas även här. Och det gäller inte bara gamla slavhandlare som Louis De Geer.
Varför ska Gustav II Adolf blicka ner över Göteborg och Karl XII peka med hela handen i Kungsträdgården i Stockholm? Under deras tid vid makten slaktades hundratusentals tvångsutskrivna soldater i meningslösa krig utomlands. Det var inget annat än ett massmord på svenska män. (Som dock få inom Twitterhögern upprörs över.)
Men att välta ner Gustav Adolf-statyn i Stora Hamnkanalen är kanske ingen bra lösning. Vi ska ju minnas även de blodigare delarna av vår historia. Om inte annat lär de gamla statyerna oss hur snedvridet det förflutna beskrevs på 1800-talet och 1900-talet.
Mer intressant vore att diskutera vilka historiska personer som lyfts fram i dag.
I Malmö har fabrikören Frans Suell (1744–1817) en gata uppkallad efter sig. Han står även staty vid hamnen. Frans Suell ägde en tobaksfabrik vid Stortorget, som blev mycket framgångsrik. Lönsamheten byggde på att Suell använde barnarbetare. Det visade bland annat historikern Lars Olsson i sin avhandling Då barn var lönsamma från 1980.
År 1807 fanns 125 arbetare på Suells tobaksfabrik. Av dem var 42 barn under 15 år. De flesta var tio, elva år, vissa var nio. Lönerna var bokstavligen på svältnivå. Ett bevarat brev visar hur Frans Suell rekommenderar att hans anställde, gossen Pehr Andersson, ska få fattigunderstöd. Suell skriver att Pehr nämligen inte kan överleva på den lön som han får på fabriken.
Statyn över Suell kan man kanske ha överseende med, eftersom den har stått där sedan 1915. Men hur resonerade Skånetrafiken när de döpte ett regionalt tåg, ett så kallat Pågatåg, efter Frans Suell nu på 2000-talet?
Barnplågaren hyllas även på Malmö stads hemsida: ”Frans Suell byggde upp en stor förmögenhet genom att skickligt driva sin tobaksrörelse och även andra verksamheter”, står det i artikeln som är publicerad i juni 2020.
Skickligt?
Så svårt är det väl inte att tvinga barn att arbeta?
Det enda som går att säga till Frans Suells försvar är att han förstås inte var den enda rika gubben som lät barn slita i mörka fabriker på 1800-talet.Hans tobaksindustri togs över av dottersonen Frans Henrik Kockum. Antalet barnarbetare ökade. Barnen arbetade ihop så mycket pengar att företaget kunde grunda sin mekaniska verkstad och senare det berömda Kockums varv.
Det moderna Malmö är byggt på barnarbetares svett och tårar.
Det kan man tänka på när man promenerar på Kockumsgatan i centrala Malmö. Eller när man åker med lokaltrafiken. Frans Henrik Kockum har förstås också fått ett Pågatåg uppkallat efter sig.