Jag är hellre rasande än världsfrånvänt cynisk
Skolan och klimatet har något gemensamt: två system som går åt skogen
Vad kallas känslan av att rusa mot en katastrof som går att avvärja men ingen gör nåt? Är det bara ångest? Panik? Ångestpanik?
Alla som intresserat sig för klimatfrågan vet förstås vad jag menar. IPCC kommer med rapport efter rapport om hur vår planet blir alltmer obeboelig och i Indien faller fåglar från himlen och barn börjar blöda näsblod eftersom det är 50 grader varmt.
Svenska politiker tävlar om att sänka priset på bensin.
Ångestpanik.
Klimatfrågan har en unikt existentiell laddning men i övrigt så sprider sig samma känsla i skoldebatten. Det finns gott om forskning som visar hur det svenska friskolesystemet förstärker segregationen och producerar glädjebetyg – det är många som sagt detta under lång tid men den som vill ha det pedagogiskt berättat för sig kan till exempel se SVT Vetenskaps nya serie Skolexperimentet.
Svenska politiker fortsätter att kratta för skolkoncernerna och åderlåter de kommunala skolorna, som har ett vidare uppdrag än friskolorna, på resurser.
Ångestpanik.
Men vad återstår, när man har alla fakta på sin sida men inget ändå händer?
Det ”roliga” är att de som ger uttryck för den här känslan, till exempel säger sig lida av klimatångest, avfärdas som hysterikor och alarmister. Känslostyrda filifjonkor. Men det är en känsla som helt vilar på förnuft – på forskning, till och med. Inga jämförelser i övrigt (förutom att det handlar om vår gemensamma framtid) men klimatet och skolan är två system som faktiskt är på väg åt skogen. Det finns förslag på åtgärder men politikerna gör i bästa fall ingenting, i värsta fall gör de saken sämre.
De enda som försvarar den svenska marknadsskolan är de som tjänar pengar på den, man kan se dem som skolvärldens egen fossilindustri. Näringslivsorganisationernas uppbackning av skolkoncernerna är faktiskt obegriplig – en annan känsla baserad på förnuft skulle kunna vara vrede, över ett utbildningssystem som är så dåligt på att få fram kompetent arbetskraft. Glädjebetygen urholkar helt idén om meritokrati. Och samtidigt som många branscher skriker efter folk så har vi en skola där ungefär en av sju går ut nian underkända i minst ett kärnämne och därmed inte kommer vidare till gymnasiet. Det gör livet mycket svårare för den enskilda ungen men också för arbetsgivare och samhället i stort – vi har inte råd att riskera att femton procent av varje årskull hamnar utanför arbetsmarknaden.
Det är så lätt att håna den som visar känslor i debatten – ”fakta bryr sig inte om dina känslor”, som dryga brukar säga. Men vad återstår, när man har alla fakta på sin sida men inget ändå händer? Såväl vrede som ångestpanik, eller vad det nu ska kallas, är en påfrestande känsla. Men hellre det än världsfrånvänd cynism.