När Lenin kom till stan
Göran Greider om vad alla missat med Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
Timmarna efter att Håkan Juholt hållit sitt installationstal på Waterfront i Stockholm var jag på väg hem, men utanför kongresshallen mötte jag flera irrande personer som i stället var på väg in. De hade åkt från förorten bara för att de ville få tag på en utskrift av hans tal. Några av dem kände jag igen, bland annat en busschaufför.
Jag trodde att de för länge sen gett fan i ett hopplöst parti och vänt sig till apatin eller Vänsterpartiet. Men nu var de plötsligt här.
Egentligen var det först då jag förstod att något obegripligt hade inträffat: Ett nytt meddelande hade sänts ut från socialdemokratin.
Juholts ökända yvighet förklarade nog en del. Plötsligt klev en politiker fram som föreföll vara motsatsen till den avpolitisering som då i fem års tid dagligen kunnat utläsas ur Reinfeldts och Borgs tjänstemannalika ansikten – för övrigt samma slags lugna, kommenterande ledarstil som Jimmie Åkesson tog över.
Sakpolitiskt hade Juholt knappt sagt någonting i sitt tal. Men efter ett kvartssekel av uppdämd ilska mot att avregleringar, privatiseringar och mittenorientering blivit norm i svensk politik räckte det med en förflugen gnista från några få formuleringar för att väcka entusiasmen. Ja, det räckte med att Juholt frågade: ”Blev avregleringarna bra?” för att den liberale debattören Peter Wolodarski skulle se ut som om ett terrorattentat inträffat i centrala Stockholm.
På kongresshallens golv mötte jag socialdemokrater som stod där med känslor som de inte visste att de fick ha. De hade precis sett och hört en politiker som verkade mäta upp ett avstånd till marknadsmakten.
Sverige blev under loppet av ett drygt årtionde ett av västvärldens mest avreglerade länder. Plötsligt var nyss allmännyttiga statliga verk som Telia och Vattenfall ute och jagade vinster på världsmarknaden och på rekordtid uppstod något tidigare okänt: ett vård- och omsorgskapital.
Vanliga socialdemokrater i Sverige och Europa hade sett hur deras företrädare en efter en tagit klivit över till näringslivet: en Nuder i Sverige, en Schröder i Tyskland, en Blair i England. Näringsliv och politisk (S)-elit möttes till slut retoriskt i den affärsplan Löfven la fram häromåret.
Snart tio dagar efter att Daniel Suhonens bok nått offentligheten har jag ännu inte sett någon skribent försöka förstå denna närmast socialpsykologiska ram kring Juholtdramat, den som ytterst handlar om uppdämd ilska över att den politiska sfären flutit ihop med näringslivseliten.
På Aftonbladets ledarsida får Karin Pettersson (berättigade) mardrömmar av boken men intresserar sig inte för de mardrömmar som stora delar av befolkningen och s-väljarna haft om sitt eget partis vandring mot mitten och högerut; hon oroar sig över ett parti. Även Katrine Marcal balanserade artikel handlar uteslutande om partiet – nu nere på 26 procent i senaste Sifo – nästan som om väljare och befolkning är uträknade ur politikens värld.
Jag tror inte jag sett någon s-skribent skriva ett ord om de näringslivsintressen som till exempel via pr-firman Prime letade sig långt in i ett demokratiskt parti och som Suhonen kartlägger.
Tomas Ramberg, på Ekot, pekade i sin analys träffsäkert på det underliga att Juholt, denne gråsosse med högerböjelser i både kärnkrafts- och försvarsfrågor, blev partivänsterns man. Men i slutändan såg han Suhonens bok som ett uttryck för vänsterns vilsenhet och verkar ha hoppat över de avsnitt som rör den stora elitsammansmältningen svensk politik.
En som snuddar vid det brännande är Per Svensson, men då som en knorr på slutet av en text som mest slaktar en redan slaktad politiker: När Suhonen varnar för de demokratiska konsekvenserna av en utveckling där politiken byggs om till ett shoppingcentrum med lobbyister och pr-konsulter som butikschefer är han något viktigt på spåren. Men Svenssons liberala nos får inte upp spåret trots att Suhonen ägnar sida upp och sida ner åt det.
Suhonens huvudtes är att det socialdemokratiska partiet har kapats av partiets egen högerfalang. Jodå, även jag tycker att det ibland blir för konspiratoriskt när han skriver om banden mellan denna högerfalang och olika näringslivsintressen. Hur tilltrasslat det hela är demonstreras av det faktum att näringslivsmannen Pär Nuder in i det sista står rätt nära Juholt.
Men det är ett underbetyg åt det samlade svenska kommentariatet att så få vill ta i det som är ett av demokratins stora trauman i dag – de allt tätare banden mellan näringsliv och politiska eliter. När Bromma flygplats plötsligt blev i farozonen i förra veckan skred s-politikern Niklas Nordström (som spelar en huvudroll i Suhonens bok) ut till Brommas försvar. Medierna glömde att nämna att Nordström, tidigare konsult på pr-firman Prime där han för näringslivspengar argumenterade för en högersväng hos (S), också är ordförande för intresseföreningen Svenskt Flyg.
Än så länge syns heller inga ansatser till medial självrannsakan kring det drev som utlöstes på direkt felaktig grund (vilket de flesta numera inser). Det är smått otroligt när man tänker på det: Samma journalistkår som i stort sett helt svalde konceptet De nya Moderaterna förvandlas inom loppet av några dagar till en vaksam säkerhetstjänst som snappar upp minsta felsägning hos den stackars nyvalde partiledaren. Hur mycket är dessa drev uttryck för en alltmer krisande mediebransch och ökad marknadsmakt? Den politiska demokratins kris är granne med mediernas kris.
När förlaget Leopard hade sitt releaseparty för boken häromdagen var jag inte där. Men jag hörde att det var tätt med journalister. Det var som om Lenin kommit till stan. Med skräckblandad eggelse stirrar de på denne Suhonen. Här är skribenten som skrev på ett mefistofelskt kontrakt med makten – och har en brännskada från maktens värld som i synnerhet alla oskuldsfulla kulturjournalister saknar och på sätt och vis avundas.
För snart femton år sedan nominerade en ung ordförande för en SSU-klubb mig till ombud på den extra s-kongressen om EMU. Jag fick en massa röster i s-distriktet. Smickrad och skräckslagen ordnade jag en omröstning bland läsarna på min egen tidning, Dala-Demokraten, och frågade om det var rätt av mig, en journalist, att åka som ombud och fick ett rungande Ja. Ändå kände jag mig mycket obekväm på extrakongressen. Den unge SSU:are som nominerade mig var Daniel Suhonen.
Han har en förmåga att ställa till helveten. Men än så länge mer för sitt parti än för de herrar som partiet, hela politiken och medierna numera har. Och busschaufförerna har slutat leta efter partiledartal.
