”The show must go on” är inget Ebba Busch förstår
KD-ledaren dömer kulturutövarna efter sig själv – bara egenintresset kan styra
Skölja näsan med saltvatten. Dricka varmt vatten med färsk ingefära och honung. Pensla svalget med sprit. Andningsmask kopplad till luftfuktare hör till de mer extrema kurerna. ”Det riktigt tunga artilleriet är ju cortison men jag upplever att det har blivit lite ute. Det tar ofta lång tid att komma tillbaka om du sjungit på cortison”.
En operasångerska redogör för vad man gör när man är sjuk men måste jobba. Yrkesmusiker försöker nog samma saker som andra, bara mycket mer desperat kanske, skrattar hon.
Det finns inget en musiker eller skådespelare inte vet om att försöka läka inflammerade stämband eller snabbt få ner en feber. ”The show must go on” sitter i ryggmärgen. Scenen är deras levebröd, men det beror ändå mer på solidaritet med publiken och ensemblen.
Det är denna grundmurade inställning som ligger bakom scenernas första reaktion på regeringens beslut att begränsa folksamlingar. Man ställer inte in en föreställning. Säger regeringen att 500 får komma så släpper man in 499 (efterhand har flera ställen modifierat, försöker webbsända, senarelägger program). Jag tyckte också att den lösningen missade intentionen med begränsningen, men jag fattar varför de ändå ville köra.
Men Ebba Busch förstår inte. Hon har inte tillgång till det sättet att tänka. I stället dömer Kristdemokraternas ledare andra efter sig själv: det måste vara egenintresset som styr. Som om snöd ekonomisk vinning är drivkraften hos dem som valt konsten som yrke.
På Facebook skriver hon att ”skattefinansierade institutioner som Dramaten, Stockholms Stadsteater, Kungliga Teatern (Operan), Malmö Opera väljer att göra en väldigt bokstavlig tolkning” när de begränsar publiken till under 500 personer. ”Det blir märkligt att dessa teatrar tycks fokusera på att begränsa sina förluster, när resten av den offentliga sektorn kraftsamlar för att begränsa smittspridningen.”
Ebba Busch, själv skattefinansierad sedan födseln, förklarar att hennes parti minsann har ställt in sina offentliga evenemang.
Så låt oss då prata pengar: medicinskt sett drabbar viruset främst de svagaste, äldre och multisjuka. Ekonomiskt sett finns de svagaste i bland annat kultursektorn. Arrangörer vars hela uppgift i samhället är att samla människor. Frilansar utan skyddsnät som ser en blixtsnabb bottendöd breda ut sig i almanackan.
Som frilans surfar man alltid på vågor och blir med tiden van vid att ha is i magen, men denna situation går inte att försäkra sig emot. Då är rätt tidpunkt att markera mot kulturinstitutionerna, tycker Ebba Busch.
Hon är politiker. Har hon några politiska lösningar, någon hjälp att ge?
Jag ringer och frågar om KD:s förslag om kulturlivet och corona. Pressekreterare Joel Apelthun svarar snabbt och vänligt i ett sms: ”Nej, vi har faktiskt inget för kulturen just nu. Vår fokus är på minskad smittspridning, sjukvården, riskgruppspatienterna och att det övriga samhället ska fungera så väl som möjligt så att jobb och företag inte ska gå förlorade”.
Inget för kulturen, utom partiledarens populistiska utspel.
Sofia Lilly Jönsson är kulturjournalist.