Fylleslag på operan
Lennart Bromander: Alltför mycket skaver i Wermlandsoperans försök att göra Brittens ”Albert Herring” samtida
I Benjamin Brittens genombrottsopera Peter Grimes skildras en bysamfällighet som jagar livet ur en outsider. Ett par år senare skrev Britten en komisk opera, Albert Herring, där en annan inskränkt bysamfällighet hamnar i skrattspegeln.
Albert, en snäll och hunsad outsider, blyg eller bög, utses till majgreve när ingen flicka befunnits sedesam nog att bli majdrottning. Vid festen efteråt får Albert sin lemonad spetsad med sprit av ett par förtänksamma ungdomar och får mod att komma ut som en helt vanlig tonåring.
Detta utspelar sig i en engelsk småstad för hundra år sedan och är ju inte särskilt kul i sig. Det är därför lätt att förstå att man i Karlstad velat aktualisera historien och placera den i det samtida Laxfors, där man i brist på anständiga blondiner valt en manlig Lucia, Albert Strömming. Regissören Dan Turdén har också tillsammans med Styrbjörn Lindedal pepprat översättningen med anspelningar på dagens värld – till och med en viss G W Persson blir omnämnd.
Det låter som en bra idé, men det är det inte. Originalets satir över småstadsbigotteri fungerar perfekt i sitt sammanhang. I denna svenska uppdatering blir det alltför mycket som skaver. Hela småstadslivet framstår som på sin höjd 1950-tal, samtidigt som kläder och anspelningar är dagsaktuella.
Översättningen känns också ganska 1950-tal, för inte säger väl tonåringar av i dag så ofta att de går ut ”på galej” (rimmar på ”ståhej”). Därför känns humorn paradoxalt nog som mer bedagad än om man hållit sig till originalmiljön. Alberts monologer om sin ensamhet får heller inte tillräcklig relief.
Regissören har också frestats att i onödan göra fars av vissa scener. Luciafesten i Medborgarhusets samlingssal blir ett vilt fylleslag, eftersom inte bara Albert utan sällskapets samtliga moraltanter (av båda könen) får i sig hembränt
i lemonaden. Inte så spirituellt.
Brittens musik är desto mera spirituell, och den förvaltas på bästa sätt av en ensemble ur Wermlandsoperans orkester, under Johannes Gustafssons ledning.
En stor sångarensemble agerar livfullt, varvid några missgynnas av den rätt skarpa akustiken. Lady Billows (här Laila Wiklund) och hennes ännu mer moralsnipiga hushållerska (AnnLouice Lögdlund respektive Ulrika Skarby) blir intressantare om de görs med mera demoni, och det finns plats för ett mer differentierat uttryck hos den unge Albert än vad Ole Aleksander Bang förmår ge honom.