Träffsäkert nej till Nato
Veteraner försvarar den svenska alliansfriheten
De etablerade opinionsbildarna Otto Järte och Rudolf Kjellén gav för hundra år sedan anonymt ut stridsskriften Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning. Tendensen var glasklar: ”Vi måste stå på den sida som är emot Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela mänsklighetens skull”.
Högerdebattörernas motiv att varna för ryssen var lika klara: ”Mellan oss och honom går germanernas klyfta mot lägre raser. Vi äro delaktiga i germanernas stam, vi ha fått en lott i mänsklighetens högsta kultur”.
Den rasistiska argumentationen är inte längre gångbar men rädslan för ryssen består. Dagens uppjagade stämning kring (möjliga) utbåtar motsvaras av dåtidens militära oro för kringvandrande ryska sågfilare. Fast då som nu är grunden för oron något oklar.
I den här antologin till försvar för den svenska alliansfriheten går den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman igenom de teoretiska krigsriskerna för Sverige i förhållande till Ryssland. Han listar tre olika scenarier för rysk aggression som skulle kunna beröra oss. Det minst troliga är ett isolerat ryskt anfall på vårt land. De andra händelser som kan oroa är dels en ny stormaktskonflikt i Europa mellan Ryssland och Nato, dels en militär konflikt på lägre nivå mellan Ryssland och de baltiska staterna. I inget av fallen skulle ett Nato-medlemskap gagna svensk säkerhetspolitik.
Hirdman påminner också om att Sverige inte skulle kunna gå med i Nato utan Finland vid sin sida. Och någon finsk opinion för att äventyra det nuvarande förhållandet till Ryssland finns knappast. Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja (som också är docent i politisk historia) noterar i boken att den 1 300 kilometer långa gränsen mot Finland ur rysk synpunkt har varit den allra tryggaste och att Finland är en granne som aldrig har förorsakat Ryssland några säkerhetspolitiska problem under efterkrigsperioden. Enligt Tuomioja bör Finland inte heller i framtiden upplåta sitt territorium till ett militärt block vars närvaro och aktiviteter kunde uppfattas som ett hot mot rysk säkerhet.
Den finske utrikesministern är ingen eftergiftspolitiker. Han kritiserar Rysslands folkrättsbrott i samband med annekteringen av Krim och landets roll i det ukrainska inbördeskriget. Han stöder sanktioner mot Ryssland, men betonar samtidigt att det är nödvändigt att självkritiskt ställa frågan om EU och andra aktörer möjligen har bidragit till konflikten i Ukraina genom det sätt på vilket relationerna till Ryssland och det östra partnerskapet hanterades – en diplomatiskt inlindad kritik mot Carl Bildt.
Utrikespolitiska veteraner som Rolf Ekéus och Hans Blix vill inte heller se en svensk Nato-anslutning. Blix fördömer naturligtvis ryska folkrättsbrott men noterar, vis av erfarenheten, att sådana brott lättsinnigt begåtts också av Natos kärnländer. För honom är den polarisering som vi ser mellan Nato och Ryssland omotiverad och farlig: ”Vi borde ha lärt oss att det är förenat med stora risker att söka bringa fred mellan kärnvapenförsedda stormakter genom att öka förberedelser för krig”. Det är samma slutsats som dras av general Carl Björeman som konstaterar att Sverige bör göra allt som är möjligt för att minska den säkerhetspolitiska spänningen i vårt närområde, främst genom ett tydligt nej till Nato-anslutning.
Socialdemokratiska veteraner som Pierre Schori, Maj Britt Theorin och Anders Ferm noterar hur Sverige, med godkännande av en partiledning utan medlemsmandat, genom små steg närmats till Nato. Vi blev för första gången på närmare 200 år deltagare i ett krig – Natos insats i Afghanistan – som dessvärre slutade med ett fiasko. Vi bands dessutom närmare alliansen genom ett värdlandsavtal strax före valet 2014.
Myten om ett Nato-medlemskap som en väg till ökad säkerhet till lägre kostnader punkteras effektivt av Leif Pagrotsky som noterar att försvarsbudgeten i det närmaste måste fördubblas om vi skulle gå med i alliansen och följa dess regler för militära utgifter i relation till BNP, låt vara att de flesta medlemmar nu fuskar med detta. Han konstaterar samtidigt att Rysslands militära utgifter av i dag ligger långt under anslagsnivån 1989.
Katrine Marçal är för sin del inne på alliansens identitetskris och noterar att anslutningsivrarna glömmer att dagens organisation med sina 28 medlemmar är något annat än det tidigare försvarsförbundet om 14 nationer. Hon påminner om att Nato under det kalla kriget inte avlossade ett enda skott men att man efter kommunismens sammanbrott har letat efter måltavlor på andra kontinenter. Den slutsats hon drar är i grunden densamma som formuleras av statsvetaren och ambassadören Mats Bergquist: ”Varför skulle man ge sig in på en väg som kan skapa fler problem än den löser?”
Starka militära och utrikespolitiska argument talar alltså mot ett medlemskap i Nato. Då återstår ett lika viktigt skäl: det moraliska. Borde Sverige gå med i en militär gemenskap dominerat av en supermakt som i vissa avseenden tappat sin etiska och folkrättsliga kompass under de senaste decennierna? Med en av republikanerna dominerad kongress under de närmaste åren lär den kompassen inte återfinnas så lätt. För många inom den amerikanska högern är Iran fortfarande ett tänkbart anfallsmål. Natos fortsatta utvidgning är för dem ett annat viktigt led i utrikespolitiken.
Dagens svenska debatt om försvaret förs i stor utsträckning mot bakgrund av Georgienkriget 2008 (som Georgien faktiskt startade) men där en aggressiv rysk motoffensiv visade att Natos närmande till Rysslands gränser är ett rött skynke för Moskva. I dag är det Ukrainakrisen som ger ny relief. Också här är Natofrågan aktuell.
Men trots olika uppfattningar om Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet kunde tre amerikanska statsvetarprofessorer nyligen konstatera: ”Det bästa skälet till att inte driva frågan om en Nato-anslutning för Ukraina har alltid varit att undvika att slita isär landet”.
Nu efterlyser en del politiker en svensk utredning om Nato-medlemskap. När man läst den här boken kan man bara konstatera att hälften av det jobbet är gjort. Kan man hitta ett antal hittills dolda talanger som med liknande stringens och intelligens kan ge argument också för en anslutning så kan man sedan relativt snabbt gå till en folkomröstning kring frågan. Ett eventuellt uppbrott från den historiska svenska alliansfriheten måste förankras folkligt och brett och inte längre ske genom politiska smygbeslut.
